31 maj 2016

Vikten av på riktigt

En kompis till mig kämpar med och mot sin cancer just nu. Det är tredje gången. Hon är i min ålder, har två små barn och är en av de roligaste människor jag någonsin känt. Just nu i en tung cellgiftsbehandling.  Idag skrev hon en uppriktig och oironisk status på Facebook som gick ut på att hon kände sig bitter och avundsjuk när hon var inne på sociala medier. Att hon skämdes för det och att det kändes som hon lämnade ut för mycket genom att skriva det, men hon skrev det ändå. En tråd med säkert femtio, kanske hundra, kommentarer fyllda av värme och pepp och omtanke och kärlek och kramar följde sedan. En av dem var från mig. 

Själv har jag tänkt på det där nästan hela dagen. 

Jag tänker på sociala medier och bloggar och media och hur vi framställer oss själva. Och att vi gör både oss själva och varandra en sådan jävla otjänst när vi alltid (nästan) bara berättar om det som är bra. Det som är fint, det som går bra, det vi är tacksamma för, vi visar det som är finast och håller käften om resten. Eller uttrycker oss otroligt distanserat och polerat om det andra. Det är ju så vi på något sätt blivit uppfostrade att göra. En ska inte gnälla. En ska inte klaga. En ska inte vara sur eller ledsen eller bitter eller svag. Det hör inte hemma därute, det blir som att bryta en norm och vem ska orka hålla på och bryta normer hela tiden. Enklare att visa det som är kul och bra. 

Det är bara det att det kommer till ett pris, såklart gör det det. Priset blir att vi fortsätter tiga om det som är jobbigast och vi känner oss jävligt fel och utanför när det är svårt. 

Jag har funderat på bloggarna jag läser och min egen idag. På mina vänners instagram och de "kändisar" jag valt att följa där. Jag inser att jag saknar det där som är ett absolut kriterium för mig när jag hittar, klickar med, vårdar och behåller vänner i verkliga livet. Jag brukar kalla det för skärvan. Jag behöver omge mig med människor med skärvor i sig. Som inte gömmer dem eller anser att de är något pinsamt eller fult eller något man inte pratar om. Eller ännu värre - blundar för dem även inför sig själva. 

Förr i tiden brukade jag säga att jag hade svårt att relatera till människor som aldrig upplevt sorg (det här var för länge sedan) men nu kallar jag det bara för skärvor. Det är en absolut vattendelare mellan människor jag connectar med eller inte. Alla har vi våra kors att bära, det kan nog ingen argumentera emot, men jag tycker det finns en ganska stor skillnad i hur vi förhåller oss till dem. Själv gillar jag människor som inte polerar över de där skärvorna alltför mycket. Eller gör allt för att låtsas som att de inte finns, kanske till och med ljuger för sig själva. Jag tycker människor är ganska ointressanta innan jag känner till deras trauman, eller skärvor, eller det i det hela som gjort dem till de de blivit. Jag kan till och med (och det här är en stor svaghet hos mig, jag vet det och jobbar med den sidan) förakta dem i hemlighet. Tycka att de är... Jag vet inte. Platta. Fega. Vilket jag vet inte är hela sanningen, alla måste få ta sig igenom sitt på sina egna sätt och jag är inte den som ska bestämma metod eller tempo. Men vilka jag bondar med på riktigt eller vilka jag är genuint nyfiken på, det är lite som det är. 

Men åter till sociala medier. Här har något liksom blivit lite snett. Det är som att vi alla - smarta och vuxna och mångdimensionella människor - köpt och accepterat bilden av att här ska det vara glättigt. Max en sur eller ledsen status eller bild på nitton glada. Ingen gillar en gnällspik, kanske vi tänker. Ingen bryr sig om mina vardagsbekymmer, kanske vi tänker. Jag orkar inte blotta strupen när ingen annan gör det, kanske vi tänker. 

Tills någon plötsligt gör det. Blottar strupen, blir en människa av kött och blod och man finner sig där så himla... Upprymd, mitt i allting. Lättad. Ren. Över att det blev på riktigt, om så bara för en liten stund. 

Jag ska tänka på det här lite till. På vem jag är i sociala och digitala kanaler, och på hur väl den överensstämmer med hela mig. Det är inte första gången jag funderar på sånt här idag (var det min förra eller förrförra blogg som hette "på riktigt", jag minns inte, men det var en önskan och ett mål redan då - att allt skulle vara lite mer på riktigt) så jag vill inbilla mig att jag är relativt transparent med både det fina och det fula, men visst håller även jag tillbaka. Jag har funderar på vad jag gömmer själv. För att jag tycker det är svagt, till exempel. 

Jag pratar till exempel nästan aldrig om min nattliga ångest. Tror jag. Den där som kommit sedan Aksel dog och som slår igång nästan varje kväll då jag lägger mig för jag känner mig så sjukt ensam och liten i världen. Den där som är borta när jag vaknar och sedan känns det inte så på hela dagen förrän allt är tyst och Ivan sover och jag är ensam i ett mörkt rum med alla tankar, allt ansvar, alla frågor och den där ensamheten. Det är en existensiell sådan, måste jag tillägga, som inte handlar om att kunna ringa någon för att prata eller att ha en relation till en partner igen. Jag tror liksom den hör ihop med mig nu. Natt-ångesten. Den går hand i hand med min troligen forever uppfuckade sömn efter alla amningsnätter och all kaos vi gick igenom förra året och det innan det. Jag tror jag kommer äta en halv Atarax innan jag lägger mig i alla mina dagar från och med nu. Men det pratar jag ju sällan om. Det känns inte så "starkt" eller som den jag kanske hade velat vara i en perfekt värld.

Poängen är väl att det inte finns en perfekt värld. Inte heller perfekta människor. Och att jag tror att vi gör varandra en stor tjänst om vi aldrig någonsin går med på att låtsas att det är så, inte ens i glättiga sociala flöden. 

30 maj 2016

Jag vet inte vad det är som gör det men låt det fortsätta, bara lite till?

Idag var Ivan glad vid lämningen. Första gången på... Ett halvår? Mindre? Mer? Det var helt bisarrt. Det känns som det händer något med honom just nu, något bra som har med självförtroende och självständighet att göra. Kan inte sätta fingret på exakt vad det är men det känns som en kombination av hans förmåga att prata och göra sig förstådd, att kunna resonera och bli resonerad med, att våga interagera med andra barn och inte bli rädd när de låter eller blir arga. Det är en massa småsaker som skett under de senaste veckorna som samlar ihop till den här bilden. 

Att han började leka med en för honom helt okänd jämnårig i parken en dag. Att han har haft kul med mina vänners barn. Att han när ett barn kom och ville ta tillbaka sin leksak ifrån honom sade "bara låna" i stället för att släppa den och förskräckt springa till min famn (och sedan gråta). Att han var glad vid lämningen idag och sade "mamma ska bara jobba lite". Att han i parken ikväll sade ifrån när ett barn tänkte ta grejen han lekte med i sandlådan. Att han tio minuter senare självmant går fram toll barnet för att låna ut grejen för att barnet ska bli glad. Att våra läggningar är sagor och samtal och sedan lugna inskolningar utan fighter. Att han går längre och längre ifrån mig i parkerna. Att han kan gå iväg och leka ensam långa stunder. Att han låter mig trösta honom och lutar sitt huvud mot min axel när han gjort illa sig och det blivit fel. Det är som att han går igenom något som håller på att bilda en positiv spiral, det måste vara något språng som just passerat. Såhär harmonisk och tillfreds med sig själv och sin omgivning har jag aldrig sett honom. Och vi skrattar så mycket just nu. Han vet när han är rolig (i mina ögon) och kan iscensätta situationerna för att jag ska börja skratta. Vi har internskämt nu. Han sjunger så jävla gulligt. 


Efter jobbet idag hämtade jag honom - fortfarande lika glad - och vi mötte upp med först en, sedan två, sedan fem, vänner med jämnåriga barn i en park. Köpte hämtmat, slängde ut nån filt, åt och hängde och lekte. Alla barn tillfreds. Alla vuxna glada. Ljuva, ljuva två-års-åldern just nu ändå. Oslagbar. 



29 maj 2016

Allt är vackert nu

Another day another fint häng med människor vi gillar. I detta fall var det Ivans farmor och farfar. Det är som en djungel därute där de bor nu. Ivan dök in i de gigantiska hallonlanden och spatserade runt där med sin lilla apa i säkert en halvtimme. Vi andra åt grillat under en hägg i eftermiddagssolen. Det var fint. 

Sedan åkte vi hem och Ivan somnade nästan på bussen. Detta barn har ju då aldrig somnat på andra ställen än i mörka sovrum eller i vagn det senaste året, så jag var nästan lockad att låta honom göra det. Men klockan var då halv sex och det kändes lite sent. Såhär vacker var han precis innan det (inte) hände. 

Men så kom vi hem och käkade en sen middag (till, för Ivan var för upptagen med hallonlanden när första serverades) och energin kom tillbaka. Så vi badade, och med "vi" menar jag givetvis mina fötter och Ivan. 

Sedan satt vi en god stund i soffan där Ivan, som vanligtvis har extremt svårt med koncentrationen och att göra samma sak mer än några minuter i taget, satt stilla som en staty och tittade på när min vän Elias kör sjöng en helt magisk låt på ett bröllop igår. Alltså det var så fint - fint att Ivan blev så PÅVERKAD och liksom TAGEN och lugn (överdriver ej, vi såg den sex eller sju gånger i rad) och såklart så himla himla fint sjunget. Elias är banne mig ett wizkid. Älskar den mannens stämband (samt hela mannen men det är mer av en vänskapsgrej). Här, om ni också vill förtrollas: 


Sedan skedde ännu en totalt harmonisk läggning och så var det med den mors dag, min tredje som mamma. Sick! 

Ger den fem av fem solar i betyg. 


28 maj 2016

Flexigt härligt

Äeh, vilken härlig dag vi haft igen? Älskar när det blir såhär. En vaknar och tänker att dagen eventuellt blir lite lång och ensam pga inga planer, och så bara dyker grej efter grej efter grej upp och allt ordnar sig till det allra bästa. Vi inledde dagen med en sovmorgon till 8.45, hängde inne till elva, drog till förskolan som firade 110 år med gårdsfest med målning och lunch och sånger och lek. Ivan var otroligt skeptisk till konceptet "gå till förskolan" en helgdag men när han efter lite protester insåg att jag skulle vara kvar så var det ändå ganska kul. Till exempel att spraymåla sig själv med lila färg. 


Sen blev det ännu roligare, för då överraskade Ivans mormor honom med ett besök på ovan nämnda förskolefest. De spelade bland annat fotboll. 


När vi firat färdigt och ätit lunch på gården gick vi till parken bredvid och fikade, sedan en sväng med gungor och mer parklek för att därefter vinka mormor adjö och hänga hemma i soffan en timme. Sedan messade en kompis och vi mötte upp henne och hennes två barn, varav en är jämngammal med Ivan, i samma park vi nyss lämnat. Ivan och Thor, som det jämnåriga barnet heter, har säkert inte träffats på ett år och mindes nog inte varandra alls, men till min store förvåning (vill nästan drista mig till att använda ordet CHOCK) fann de varann på typ en halv minut och började springa runt runt och liksom leka med varandra? Åh, lyckan. Firade denna triumf genom att följa med dem hem och leka lite till. Samt äta pannkakor och korv. Och hoppa runt på en jättemysig balkong. 


Vid sju gick Ivan helt sonika ut i hallen och satte på sig skorna och sade hejdå till sina nyfunna vänner. Jag hängde på och vi gick hem. Lekte loss en sväng hemma, Ivan fick feeling och sjöng hemskt många sånger, sedan låg han mot mitt bröst och jag fick läsa inte mindre än FYRA alfons-sagor med min rossliga röst innan vi sade godnatt och han somnade helt utan protester, vid nio. 

Älskar den här typen av dagar. Älskar också hur frekvent förekommande de är. Så glad att jag har så många närboende vänner som är så gulliga och dessutom råkat få barn samtidigt som mig. Om inte den ena kan ses så finns det nästan alltid ett gäng andra. Det är sällan vi hannar i läget att traska runt helt ensamma en hel dag, vilket är bra. Det blir roligare med sällskap. Ju. 

27 maj 2016

Krax krax

Rösten: ej tillbaka. På väg till jobbet och funderar på hur jag ska lyckas hålla tyst hela dagen idag. Funderar också på kvinnan som kräktes och kräktes några rader framför mig på planet igår. Min kollega, som jag satt bredvid, har jobbat som flygvärdinna och sade att det säkert bara var åksjuka. Att det inte alls är ovanligt att en är åksjuk på flygplan. Jag hoppas innerligt. Åksjuka eller graviditet. Livet som emetofob ni vet, inte så avslappnat alla gånger. 

26 maj 2016

Blev stum

Wöpps, tappade rösten i Norge. Liksom... Helt. Har nån konstig luftvägsgrej som gjort att jag haft en mycket irriterande rethosta några dagar. Mycket olämplig dessutom, tänk 8 timmars konferens per dag och ett rum där 15 personer ska lyssna på varandra hela tiden. Host host på det. Men i övrigt inga symtom. Förrän igår eftermiddag när rösten liksom blev mörkare och hesare för varje timme som gick. Lagom till efter middagen började mina kollegor reta mig och kalla mig Thorsten flinck så fort jag öppnade munnen. Och visst, såhär i efterhand kanske jag borde varit tyst och inte fortsatt att babbla och dricka vin till klockan tre på morgonen. Det var ju inte exakt jättekonstigt att vakna i princip stum. Men så blev det. Så nu ligger jag här i sängen bredcid Ivan (ÄNTLIGEN BREDVID IVAN IGEN!) och undrar om den kommer tillbaka till imorgon om jag är riktigt tyst hela natten och kanske förmiddagen imorgon. Eller borde jag boka av terapi? Alltså, den går ju litegrann ut på att prata? 

Svåra beslut detta. Imorgon bitti vet vi. 

Oslo var underbart och jag skrattade så jag hade ont i magen flera gånger. Älskar mitt jobbgäng så mycket att det nästan är fånigt. Men de är så roliga att vara med. Och allt var toppen förutom det sär med rösten men allra bäst var banne mig ändå att få komma hem till min lilla pys igen. Han hade haft det toppen både med barnvakterna och på förskolan och verkade typ inte ens notera att jag varit borta lite extra länge när jag kom hem med andan i halsen och just ingen röst. Han ba tja, lekte vidare, sen var allt kul och bra och precis som det ska. Lyckliga mig.


25 maj 2016

Cross check and report

Tillfälle som tidigare var 100% härligt som numera mest är ångest: när jag lyfter med ett flygplan och är på väg någon annanstans och ivan är kvar hemma. Alltid samma känsla: hjälp, vi är inte på samma ställe, jag kommer inte finnas nära nu, tänk om något händer, jag längtar till vi landar här igen. Spelar ingen roll om det är jobb (som idag) eller semester (som New York förra året) - alltid samma klump i magen vid take off. Det släpper sen, oftast, i alla fall en del av det. Men nu är jag mitt i det och kom inte på något bättre än att skriva några rader här. En liten hälsning från luften mellan Stockholm och Oslo med andra ord. 

PS. Gick runt och myste på taxfreen när jag hörde den där anonyma kvinnorösten ropa upp mitt namn och säga att jag OMEDELBART måste bege mig till min gate nyss. Alltså mitt hat mot att vänta vid gaten har verkligen börjat anta nya proportioner. I inga andra sammanhang är jag sen - inga alls. Men väl incheckad och säkerhetskontrollerad blir jag tydligen en rebell som ba "orka vara i tid". Detta kommer bita mig i rumpan en vacker dag, jag känner det på mig. Inbillar mig typ att inget plan någonsin åkt ifrån en som är incheckad men det stämmer säkert inte. Oh well jag hann. Här är jag och mitt lilla jobbgäng. 


23 maj 2016

Den där tvätten som inte jag hängde

Men gud vilken dramatisk paus det blev efter förra inlägget? Det var inte ens meningen. Men jag jobbade kvällar både torsdag och fredag för vi hade slututställning på skolan jag jobbar, och sedan dök ju Ivans morbror tillika min älskade, saknade lillebror upp i staden och han bodde hos oss och allt var bara himla härligt och fint sådär som det kan bli när man får träffa en man älskar som man varit ifrån alldeles för länge. Syskon ändå. Det är något med att känna någon sedan så länge man kan minnas. En man kan vara tyst med utan att det någonsin är märkligt, man liksom går där bredvid varann och hamnar i lite olika tankar och bara... är, utan att det är konstlat.

Vi tog det dock inte jättelugnt för på fredagen mötte jag upp honom på en bar med hans vänner, sedan smög vi hem och sov och när Ivan vaknade vid halv nio på lördagen och fattade att hans morbror var i stan och dessutom hemma hos oss, var det liksom fullt ställ hela resten av helgen. Den spenderades promenerandes, både på stan och mellan parker, och vi åkte till Täby och grillade med min syster och hennes tre gulliga barn. För första gången kunde Ivan verkligen ha glädje av sina tre stora kusiner, som är mellan sex och tio år gamla. De tog en sväng ut på gångvägen och "lärde honom att cykla" (läs: gick med en trehjuling med stav på och ledde honom framåt samtidigt som de plockade maskrosor utmed gångvägen) och var borta säkert tre kvart utan oss vuxna närvarande. Vi såg dem på håll och hörde att de gick där och pratade och gullade med Ivan, som stormtrivdes i uppmärksamheten. Han slocknade som en stock på hemvägen sedan. Så nöjd. På söndagen kom min mamma på besök från Uppsala och tja, nu är det ju måndag.

Det kändes dock lite vemodigt att vinka adjö till min bror igår. Både för att han är han och för det där med att ha någon välbekant, vuxen, att dela lite vardag med. Att ha någon i hemmet som liksom... finns där, är två extra armar, det var rätt härligt ändå?

Exempel: jag gick ut med Ivan i parken en morgon vid tio när min bror stannade hemma för att duscha och avsluta sin frukost. Vi möttes upp i parken en timme senare, mötte mamma vid tåget, och anlände hem ytterligare någon timme senare. Då luktade det nytvättat i hela lägenheten och jag insåg att jag råkat gå ifrån en tvätt när jag stuckit ut tidigare den morgonen. Som min bror tagit ut och hängt upp. När jag kommenterade den sa han "ja?" like it was no big deal what so ever. Och det var det ju inte heller. Men den lilla, lilla grejen fick mig nästan gråtfärdig för att jag blev så rörd och det var så fantastiskt: en som hänger tvätt åt en utan att ens fråga. Hade GLÖMT att sånt fanns? Det låter så banalt. Det ÄR så banalt. Jag brukade ju ha det där, jag också, men nu när jag inte haft det på länge kom jag på hur länge sedan det var jag liksom inte gjorde exakt allt: ta hand om barn och hem och mat och disk och tvätt och allt däremellan, själv. Jag tänkte på den flera gånger under dagen sedan. Och när vi hade vinkat av honom vid tåget och Ivan hade gråtit en skvätt och sedan krävt att få gå och vinka till fler tåg från en bro (till vilka han ropade HEJ DÅ CHRISTIAN tio gånger i rad), och vi kom hem och det var ljummen sommarkväll och det fortfarande luktade nytvättat i lägenheten, ja då kändes det allt lite vemodigt. Det får jag ju erkänna.


I övrigt: toppenhelg. Nu börjar en intensiv jobbvecka (till) eftersom jag klockan 06.30 på onsdag hoppar på ett tåg, sen ett flyg, och drar till Oslo. Ivan är hemma med barnvakter och på förskolan och på torsdag kväll är jag tillbaka igen. Då känns det lite som att allt kan bli lugnt och som vanligt igen.

18 maj 2016

Livet. Döden. Det mittemellan.

Orkar knappt tänka på att ivan fick en mandarinbit i halsen imorse så jag fick kasta honom ur vagnen och först göra det jag antar att man absolut inte ska - dvs skaka honom i ren och skär panik- och sedan slänga honom över mitt knä och smälla honom i ryggen. Biten kom upp, Ivan grät förtvivlat en stund, jag skakade som ett asplöv hela förmiddagen, allt gick väl under omständigheterna bra men alltså gud vad han aldrig mer får äta små små klyftor av mandarin i vagnen. Jag VET ju det här. Så varför är jag så jävla dum i huvudet? Klassisk "det händer aldrig mig" i kombination med extrem stress eftersom han vaknade 08.30 imorse och jag försökte hinna lämna innan 09.15 kanske. Nåväl. No need to tillrättavisa mig i kommentarerna för tro mig, jag är extremt medveten om mitt misstag. Så glad att det gick bra. Samt ska ta en ny kurs i första hjälpen för småbarn nu.

Tredje dagen utan dagvila och idag var det en trött fullgubbe som hängde med till parken efter förskolan. Det är inte jätteofta man ser min unge såhär avspänd i en gunga om en säger. 


Själv har jag försökt att jobba heltid men behövt lämna jobbet vid kvart i fyra om dagarna och ta igen resten på kvällen en tid nu. Det är en märkbar skillnad när Ivans farmor och farfar, av hälsorelaterade skäl, trillat ur det regelbundna schemat. Det går bra och allt sånt där men det blir dyrt och jag hamnar lite efter inom det jag vill hinna med på jobbet. Men ska absolut inte klaga - han är frisk och vi är fortfarande extremt kära och jag känner ett märkligt lugn i hela min situation. På riktigt undrar jag om jag någonsin ska börja sakna att ha en relation igen? Det känns typ inte så. Har glömt vad man ska ha dem till typ, och tycker alla jag hör talas om verkar kosta mer än de smakar. Oh well, det är knappast som att någon tvingar mig att söka upp en ny relation och det är inte precis som att jag har tid över för en, så det är kanske lika bra att det känns som det känns. Orka gå och sakna. 

Har också kommit till ett märkligt stadium i relation till Ivans pappa då jag känner en stor värme och tacksamhet för det som hanns med - att jag fick lära känna honom, få ett barn med honom, att just han blev Ivans pappa, att han var en alldeles unik och egensinnig människa med så stort intellekt, så stort mod och så himla vackra drag, inuti och utanpå. På lördag skulle han ha fyllt 36. Vilken otroligt fjuttig ålder att inte få uppleva. Det är så orättvist och fult och fel, men mitt i allt det där ser jag Ivan i honom eller honom i Ivan och blir tacksam. Svårt att förklara. 


17 maj 2016

Nattliga beställningar

Sömnen just nu förresten. Så sjukt konstiga uppvak eller om det är lite rester av gammal nattskräck eller jag vet inte vad men det kan gå till såhär:

Klockan är ett eller två eller tre ungefär. Ivan börjar VRÅLA, som från ett andetag till det andra kommer det. Vrålar nu ord, beställningar på något han ABSOLUT vill ha in i sovrummet. Inatt började han skrika KEPSEN KEPSEN KEEEEPSEN, och går liksom inte att resonera med. Kepsen är i hallen, du får den imorgon, säger jag. KEPSEN KEPSEEEEEEN, fortsätter han skrika. En god stund. Häromnatten var det Alfons. En annan gång Kaninen. En tredje gång var det flugorna, inga flugor, skrek han. Antar att det är mardrömmar? Men rätt märkliga sådana.

Undrar vad han kommer beställa inatt.

Så stor, så stor

Idag hände det på förskolan. Ivan körde nästan en hel dag, inklusive lunch och vila, med sin nya grupp och det hade gått så bra. Efter uteleken på gården då Ivans grupp och den här större var ute samtidigt, tog en av de nya pedagogerna (som han haft skapandeövningar med innan så ej total främling obs) honom i handen och sa att kom nu, nu går vi in, idag ska du äta lunch med oss. Och så hade han gjort det. Ätit massor, vid vilan hade han legat ned utan att somna men liksom vilat lite, i fyrtio minuter och sedan helt sonika rest sig upp med sin lilla apa och ba: klart, färdigt, nu vill jag gå upp. Sedan lekte han därinne resten av eftermiddagen. När jag hämtade honom på den nya avdelningen idag kändes allt så himla harmoniskt, och ändå lite nervöst (för mig). Hej hej, konstigt det var att komma hit då, fniss fniss typ. Vi skojade och pratade och Ivan hade inte ens bråttom ut och iväg, som alltid annars. Berättade om olika grejer han sett under dagen (moppar mest, den här avdelningen har fönster mot gatan och inte gården och det kör förbi en del moppar där) och var så glad och soft. Och pedagogen som kommer bli hans till hösten verkar så gullig. När jag sade att hur ska det här gå, han inte ens kan äta med sked ordentligt ännu och försökte skoja om att vi skulle ha hårdträning i sommar sade de helt varmt "men du, vi hjälper honom om det behövs, vi kan mata" och då kände jag bara att ååååååh, detta kan nog bli bra. Alltså inte för att de sade att de kan mata honom, det behöver han ju inte (han är nämligen expert på att äta allt med fingrarna, inklusive soppa och ris och sånt) men för att de sade att det inte var några besvär att göra det om det behövs. Kände mig liksom trygg då? Och inte vet jag väl om det var en slump eller inte, men jag tyckte allt kändes så himla harmoniskt hela eftermiddagen också. Parken, middagen, lekarna, sagorna, läggningen.

I parken började han sjunga den här himla "Groupie" och den har jag aldrig hört honom sjunga förut och då tänkte jag fan, nu händer det, nu blir han stor.


(En stund senare smetade han av en jättestor snorkråka på min tröja och då tänkte jag fan, det hände inte, han är fortfarande jätteliten, men när jag sade USCH IVAN började han asgarva och tyckte att det var det roligaste pranket han någonsin hittat på och då började jag också tycka det. Så lättroad nu för tiden.)

16 maj 2016

Projekt fasa in och ut: påbörjat

Hade samtal på förskolan imorse om Ivans byte av grupp till hösten. Dryftade mitt eget ont i magen över att behöva fatta beslutet men faststod vid att om de tror det är rätt så litar jag på dem. Är tacksam att de ser honom, tänker till kring vad som blir bäst för honom, och nu också: gör en plan för hur övergången blir mild. Den börjar nu, direkt, den här veckan. Först och främst är han med nya gruppen när de "vakenvilar" eftersom han själv allt som oftast skippar dagvilan som hans gruppolare idag ägnar sig åt. Sedan har de gjort ett schema där han och till en början, några av hans nuvarande gruppkompisar, går in till den äldre gruppen och gör saker med dem. Först kanske de är tre fyra från Ivans grupp, sen några färre, och när det inte känns konstigt alls, bara han. Sedan ska jag ha ett möte med hans nya huvudpedagog om några veckor så att vi får lära känna varandra lite. Och om några veckor eller någon månad är planen att Ivan ska börja spendera allt mer av sina dagar hos den större gruppen. Om allt går bra. Om det inte går bra så backar vi lite och görandet långsammare och i kortare stunder. Det känns som den mildaste in- och utfasningen vi kan skapa för honom och jag hoppas så att det här blir bra och bäst för honom under givna omständigheter. Jag ska försöka att inte tänka så mycket på att han ibland är en liten liten plutt som knappt kan äta med bestick ännu. Vi har ju hela sommaren på oss att träna upp just den förmågan. 

Född 2010

Åh, sista avsnittet av född 2010 säsong 2, har ni sett? Har ni sett serien? Om inte: bums in på SVT play och njut. Tänk ett tvärsnitt av svenska familjer från hela landet, olika socioekonomisk bakgrund, klass, ålder, kön, social status, etniskt ursprung, livsstil, med gemensamma nämnaren att de alla (nio familjerna) födde ett barn år 2010. Och dessa barn har vi nu följt sedan dess. I sista avsnittet var barnen fem år och nu kommer inte nästa säsong förrän om fyra år, snyft. 

Saker jag tänker på efter sista avsnittet:

* alla gör olika i sina familjer och tar sig fram bäst de kan och orkar och har förmåga till. Men kärleken till ungarna är på något sätt naken och ren och okompromissbar hela tiden. Gud vad det är vackert med kärleken till sitt och sina barn ändå.

* barnen föds i alla de här helt olika förutsättningarna och fuck fördomar om att det går att gissa sig till vad det ska bli av dem utifrån att stirra på föräldrarnas situation. Gud vad de kommer ut med helt egna viljor och temperament och liksom, personligheter, från start. 

* jag LÄNGTAR efter att se vad det ska bli av min egen unge. Vilka intressen kommer han ha när han är fyra och fem? Hur kommer han att vara? Vad kommer han tycka är roligt? Vad har vi framför oss i hela hans långa barndom som är kvar? Åh, ett sånt privilegium att få vara med på den här resan ändå. Vad spännande det ska bli. 

* när järna-mamman förklarade om döden för sin dotter som var ledsen och ville gräva upp graven där katten låg begravd, har typ aldrig sett en finare scen? Grät. Måtte jag bli åtminstone en tiondel så lugn och pedagogisk när jag pratar om döden som en naturlig del av livet framöver. För det kommer ju komma. Och då inte om en katt. 

Obligatorisk tittning på denna underbara serie nu, alla. Det är en gåva att få vara med, så fint att detta görs, häng på. 

Who took the bomp?

Här ser man tydligt att jag igår kväll "prioriterade sömn" och gick och lade mig föredömligt tidigt. Man ser också att något hände som väckte mig där i mitten av de mörka timmarna. Mindes det inte förrän jag kollade in appen men jo visst ja: BOMP sade det, följt av rasande UÄÄÄÄÄH och så hade ungen trillat ur sängen. Ändå bra jobbat att detta var första gången? Minns nu också paniken av att vakna till dessa två tätt efter varandra följande ljud. Herregud man kan väl bryta nåt? Eller inte, man kanske är mjuk när man är två och sover. Tur att vi har en gosig heltäckningsmatta ändå. 


15 maj 2016

Ny tid nytt liv osv

Ahahaaaaa så roligt att varje gång ett "mönster" i tex sömn / mat / hälsa / humör varar mer än några dagar så liksom GLÖMMER jag hela det fundamentala med hur barn funkar och ba: nu är det såhär. Konstant. Till exempel tror jag att jag övertalade min bror att inte bo på hotell när han kommer nästa helg eftersom "Ivan ändå sover till nio på morgnarna nu, det är assoft". Det VAR ju det. Under hela kristi himmelsfärd. Och sen hände nåt annat och Ivan blev förkyld och återgick till det där som barn gör dvs byter faser och tider och så wöpps, var vi uppe mellan sex och sju på morgnarna igen. Det var fan ganska länge sedan vi hade sådana morgnar nu. Jag har egentligen inget emot att gå upp mellan sex och sju förutom att förmiddagen blir så himla LÅNG. Att leka hemma till halv tio känns som en evighet. Igår gick vi således ut vid nio och det var snorkallt och rått och trist väder men ändå höll vi oss på något märkligt vis rullande till halv sex på kvällen. Tror vi besökte kanske fem eller sex parker. Fikade två gånger. Matade änder en gång. Köpte en pizza. Gick hem. Klassisk "så var det förr i tin javisstja-dag". 

På kvällen gick jag på fest hos Bebban med 100% kvinnligt klientel och det var underbart men min vana trogen hamnade jag i en soffa och körde "min grej" aka prata länge med en eller två personer hela kvällen. Trots att jag lovat mig själv att träna på mina dåliga mingel-skills. Att det ska vara så svårt att lämna sin comfort zone? Hur som helst var det mycket trevligt och klockan tolv fick jag skjut hem av en nykter god vän. Sov väl kanske fem sex timmar då. Vaknade och började möblera om, parallellt med Ivan-lekar och Ivan-härj. Gick över till Jasse och Ayton och lekte en timme. Ivan och ayton spelade piano och sjöng för oss. När Ivans toleransnivå för problem var likamed noll, tänk "snubbla på en tröskel och bryta ihop i total förtvivlan" var det dags att rulla ut i gråvädret. Han somnade. Nu sitter vi på en buss på väg ut till farmor och farfar, den senare fyller år idag och vi ska fira och hänga. Ivan är allt mer förkyld för varje dag (började i fredags då jag faktiskt fattade ett lite tveksamt vab-beslut men han var så rosslig på morgonen att det kändes som det enda rätta i stunden men senare på dagen vetefan alltså, oh well) men hittills tycks det mest sitta i näsan och inte bekymra honom alltför mycket. Lite tröttare än vanligt. Kanske lite surare. Oklart. Hoppas innerligt att detta inte utvecklar sig till en tung förkylning med feber och sånt för den här veckan behöver jag verkligen jobba. Samt nästa. Åh, spänningen. 

Tror inte jag nämnde det men en följd av att tacka ja till grupp-bytet på förskolan är att ayton, Ivans polare men kanske framförallt min polares son, efter ett års köande nu får en plats i samma grupp som Ivan. Det känns fint förstås och vi ska försöka hänga massor i sommar så barnen verkligen tightar ihop sig. Ändå har jag fortfarande ont i magen över beslutet. Jag tror fortfarande det är rätt men alltså ÅH. Ivans nuvarande kompisar ändå. Och hans kompisars föräldrar herregud. Jag tycker ju så mycket om somliga av dem. Snyft. Hejdå gäng. 


12 maj 2016

Stort och läskigt beslut

Två saker har hänt idag. Det första är att jag har fattat ett för mig, eller egentligen Ivan, ganska stort beslut baserat på magkänsla (och en jävla massa input från vänner och familj). Det andra egentligen det första, vilket är själva beslutet som har fattats.

Vilket är att Ivan, världens mest separationskänsliga barn, kommer att byta avdelning på förskolan till hösten och hoppa in i en grupp med barn som är lite äldre. 

Det började med ett samtal från förskolechefen (som är underbar, chef för vår förskola som har fem avdelningar där varje avdelning tillhör en årskull och har övningar inom bild, musik, dans och skapande anpassade för denna grupps sammanslagna utveckling, kortfattat). Hon berättade att de under senare delen av våren har samtalat kring Ivan och var han befinner sig språkligt och matematiskt och intellektuellt och vad han stimuleras av, tycker är roligt, går igång på och så vidare. Och att de utifrån dessa samtal enats om att de ville föreslå att han hoppar upp/över en grupp till hösten.

Idag är han äldst i sin grupp, har pratat långa meningar länge, räknar och identifierar de flesta bokstäver och siffror och är liksom lite lillgammal, om man kan säga så om en tvååring? Samtidigt som han ju är ett känsligt barn, ett som blir pytteliten och ledsen vid nästan varje lämning, som tycker det är stimmigt med höga ljudnivåer (gäller främst små barn, han blir nästan bara störd av barn, sällan vuxna, tror det har att göra med förutsägbarhet i rörelse- och ljudmönster), som behöver sina trygga vuxna, dvs pedagogerna som han knutit an till och som är hans fasta punkter i dagarna. Det finns ett tydligt pro och ett tydligt con i denna ekvation, märker ni det?

I alla fall. Till hösten har det nu öppnat sig en plats i gruppen ovanför Ivans, vilket i så fall blir en grupp av barn som är alltifrån några månader äldre än Ivan (de som är födda sent på året 2013) uppemot ett drygt år äldre. Förskolechefens förslag var att vi under våren och sommaren, baserat på Ivans lust och takt och personlighet, börjar låta honom allt mer umgås med den gruppen och den gruppens pedagog som också kommer att vara kvar nästa år och som han redan umgåtts med en del eftersom hon är bildpedagog och står för Ivans grupps skapandeövningar två dagar i veckan. Ett tillfälle att göra det är till exempel på den gruppens "vakenvila" - dvs när de tar det lugnt och läser sagor och lyssnar på ljudböcker men inte sover - den har Ivan redan varit med på eftersom han börjat hoppa över dagsömnen allt oftare och hans tre pedagoger då är upptagna med alla andra i hans grupp, som sover, samt att hinna ta sina egna lunchraster. Andra tillfällen är att låta Ivan vara med på fler av deras övningar och umgängen men att låta honom göra det i sin takt - vill han springa in till sin avdelning så får han det. Och att lägga vikt vid att låta honom lära känna den pedagog som i så fall blir hans till hösten.

Så beskrevs förslaget för mig tidigare idag. Jag blev helt... nervös? Och nollställd? Samt gråtbenägen? Lite darrig på underläppen allra minst. Var är ens medförälder när en behöver den som bäst? Min lilla pyyyyyyys, hur ska jag göööööra, tänkte jag febrilt.

Lyssnade noga på allt förskolechefen sade, ställde många följdfrågor  av karaktären: hur skulle en sådan ut- och infasning kunna gå till? Kan inte en av Ivans nuvarande pedagoger omplaceras efter sommaren till den här gruppen? Snälla? Hur tror ni han skulle påverkas av den typen av förändring? Vad tror de nuvarande pedagogerna om det här? Hur är den äldre gruppens karaktär som grupp? Hur är den gruppens pedagoger i sina karaktärer? Chefen besvarade tålmodigt alla mina frågor, gav mig helgen att tänka på saken och i slutet av samtalet hade jag ändå en förnimmelse av magkänsla - jag tror det här kan vara rätt för Ivan.

Men det kändes ändå mycket snurrigt, så jag messade cirka halva släkten och vänner med barn i förskoleålder eller som känner Ivans personlighet och beskrev det nya som jag behövde ta ställning till. Responsen var unison - nästan alla var överens om att det här nog är bra. Om övergången blir mild. Det är liksom den det hänger på - att knyta an till tre nya pedagoger varav den ena känner han redan lite, kommer han att klara av fint om det får gå långsamt. Att lämna barnen i gruppen som han lärt känna under året som gått och lära känna ett gäng nya tror jag också kommer gå bra till slut. Det är inte som att han älskar att befinna sig mitt i gruppen som det är idag, håller sig gärna i utkanten eller umgås i mindre grupper om två eller tre andra barn som mest. Den personligheten kommer han väl att behålla så länge han behöver det, oavsett ålder på de andra barnen omkring honom, tänker jag. Och att umgås med lite äldre, snarare än lite yngre, tror jag faktiskt kan gynna hans personlighet och intellekt. Jag tror det! Men jag vet inte?

Åh, att behöva fatta sådana här beslut själv. Så himla svårt. Så himla ömtåligt och bräckligt och mycket att ta ställning till. Så himla tomt på medförälder att bolla med. För att inte tala om Ivans nuvarande grupps föräldrar! Jag har minst två där som jag ju verkligen GILLAR, med vilka jag hörs och träffas med på fritiden och sånt. Hur ska JAG klara det här? Mitt inre kaosade i beslutsångest i fyra timmar eller så, under vilka jag ringde en vän vars äldre barn går på Ivans förskola och som känner hans "nya" pedagoger om vi byter grupp. Hon sade att de var helt ljuvliga och underbara, alla tre. Ungefär där tror jag att jag fattade ett beslut. Det här får bli bra. Jag tror det blir bra.

I stället för att våndas mer över helgen gjorde jag då som jag brukar när det handlar om stora beslut. Gick på något slags magkänsla i kombination med den typ av fakta jag kunnat samla in under ganska kort tid, och bara bestämde mig. Exakt så gick det till när jag landade i att köpa vår lägenhet som vi bor i osedd. Jag bara: nu är det såhär och nu måste jag bestämma mig. Fuck det där med att det väntar något bättre runt hörnet om jag bara funderar lite till. Nu kör vi. No regrets. Det kommer inte bli klarare om jag väntar en vecka till. Jag måste gå på det här nu. Jag hatar att befinna mig mittemellan val. Vill bara välja en riktning och köra på den.

Så jag ringde chefen igen. Sade att jag var på, om hon verkligen kunde lova mig att det här var baserat på något de, utifrån sina professioner, trodde var bäst för mitt barn och inte en fråga om att lösa en logistik med en plats över i en grupp och en lång kö till en annan. Jag bad henne beskriva hur vi skulle planera för övergången så att den sker i så mycket Ivan-takt det går och det ska hon nu ha möte med alla involverade pedagoger i och återkomma till mig i morgon med en plan för detta. Som jag ska få tycka till om. Och när vi är överens om att planen verkar så solid den kan bli (nej, det fanns tyvärr inte möjlighet att schemalägga om hela verksamhetens pedagoger så att mitt barn fick med sig sina pedagoger till den äldre gruppen, ehe, men it was worth a try right?) så kommer det att börja ske. Nu, redan i vår, så att omställningen i höst inte blir lika stor. Som en bonus kommer detta också innebära att en av mina bästa vänners barn kommer att erbjudas en plats i samma grupp - inte av den anledningen men för att de stått i kö ett år och det finns ytterligare en plats att fylla i den äldre gruppen. De får skolas in tillsammans och de känner redan varandra sedan innan. Så det kommer ju underlätta. Kanske.

Så får det bli.

Eller? 

Gulp.

10 maj 2016

Tisdag i maj

Ibland får jag panik över att mitt barn inte skrapar ihop mer än 11-12 timmars sömn totalt på ett dygn. Men det måste väl vara okej? Det är inte som att jag förbjuder honom att sova, jag kämpar tvärtom rätt hårt med att GE honom tillfällen att sova. Kommer senare till jobbet för att han behöver en timme extra på morgnarna, har evighetslånga läggningar och trampar runt med vagnen på dagarna om helgen för att han ska få chans att vila. Så han borde väl vara okej? Säg ja nu. Just do it. Igår somnade han till exempel halv tio på kvällen. Sov oroligt, vaknade sju imorse. Sov en timme på förskolan. Somnade halv tio ikväll igen. Äsch, vi bestämmer att han är okej och är av modellen "lite mindre sömnbehov än genomsnittet" va? Jag är likadan. Han kanske brås på mig. 

En grej som han brås på sin pappa i är i alla fall att han får massor av mardrömmar när det är varmt när han sover. Så skum grej, hade aldrig hört talas om det innan jag träffade Ivans pappa. Tänkte kanske till och med att han hittade på när han vägrade sova med täcke i påslakanet för att han "fick ångestdrömmar om det var varmt". Men ja, Ivan verkar onekligen likadan. Inatt var det till och med en snabb släng av nattskräck, ser man på.

Nog om sömn nu. Idag när jag hämtade vid fyra stack vi först till parken där Ivans favoritkompis, som varit hemma från förskolan en vecka, befann sig. Det var en hit. Därefter frågade jag Ivan om han ville gå hem eller till Josef och han ville gå till Josef, så då gjorde vi det. Åt makaroner och falukorv och hängde runt ett par timmar i nästintill total harmoni, kors i taket. När vi gick hem ville ivan krama Josef, mycket lyckat. Synd bara att han typ inte fattar att en kram kan initieras av honom själv, han går liksom mer fram till den han vill krama och bara ställer sig där, onaturligt nära, med hängande armar liksom väntandes på att den andre ska göra jobbet. Så lat. Alternativ trög. OBS skoja. Iaf, med anledning av detta blev kramsituationen lite märklig. De stod där och glodde på varann och Ivan sade "kram" med ett tydligt frågetecken efter, men Joffe plockade inte upp uppmaningen. Oh well det var gulligt ändå. Efter detta rullade vi sakta hem i solen och när vi kom till vår gård ville Ivan leka en stund till där och det fick han gärna. Pga vår gård är så GULLIG den hör årstiden. Se bild. 


Okej två av bilderna blev från skånegläntan ser jag nu men who counts liksom. 

Anyways. Ikväll när det började blåsa och bli lite svalare blev jag helt lättad och tänkte att inatt kanske vi slipper svettas och därmed får sova lite bättre? Sen sög jag att det skulle bli 13 grader och regn i helgen och så ångrade jag mina otacksamma tankar om vädret. Men alltså allvarligt, jag skulle vilja ha en version av sommar där dagarna är härliga men det blir mörkt senast åtta och nätterna är svala. Är det så hemskt? Eh, är det egentligen höst jag söker? Oh well den kommer ju förr eller senare, det har vi ju lärt oss. 

Idag hade jag klackar på jobbet. Sån sjuk ovanlig grej. Kollega skulle dokumentera och lyckades fånga det hela såhär bra: 


Dvs, inte alls. Men jag hade det i alla fall. Klackar. Händer nog inte igen på två tre år så det var kul så länge det varade

Avslutar detta EXTREMINTRESSANTA inlägg med en bild på vad sondmatades när ivan strängt och utan pardon krävde en "moppe" av mig när vi lekte med lera. Ändå rätt bra, visst? I'm a natural. 


8 maj 2016

Ikeakassar och cheeeeeeze

Varning för ännu ett tråkigt inlägg om hur underbart livet är med frisk tvååring samt soliga dagar men here goes: 

Idag vaknade ivan nio. Då hade jag redan hunnit duscha och dricka åtminstone en kopp kaffe (team #morgonmänniska for life) och gå ut och glo på balkongen och tänka att NEJ NU. Dags att göra något åt detta fula trista stökiga. Efter två timmar av plock och städ varvat med lek och utfodring av barn tog jag då två proppfulla Ikeakassar på varsin axel, satte barnet i vagnen och stolpade till återvinningen där Ivan fick lära sig allt om skillnaden mellan batterier, metall och plast. Om jag inte sagt det förr så kommer det här: det är så KUL att ha en tvååring? Så nyfiken, peppad på att hjälpa till, säger så roliga saker, alltid pigg och nästan alltid glad. Älskar denna ålder så innerligt. Är så kär i honom. Igår när jag spontant utbrast "jag älskar dig Ivan" svarade han "och jag älskar farfars gröna bil" vilket jag tyckte var urkul. I Uppsala domkyrka i förrgår när vi skulle tända två ljus, ett för Ivans pappa och ett för min, började han sjunga "ja må han leva" så det ekade i kyrkan varpå han försökte blåsa ut alla kanske femtio ljusen. Också urkul. Men i alla fall. Återvinningen var det ja. Efter denna var det dags för park en stund. Och sedan gick vi och fikade på en uteservering, bara jag och han. Så mysigt. Han fick pannkakor och jag en bagle. Sen drog vi till Medis. Där frågade jag blomsterförsäljaren på torget boken växt jag borde köpa till min balkong och spaljé. Beskrev att den har skugga hela dagarna fram till klockan sju. Visade bild. Fick anvisning att köpa två ganska stora murgrönor så det gjorde jag. Som av en händelse hade jag två stora Ikeakassar under vagnen och det var ju bra för det gick helt okej att släpa hem dem. 


Sammanbiten min men mycket bestämd och stolt över typ... Egen kompetens? Äsch, vet inte. I alla fall, snart kom vi hem. Båda mycket peppade på projekt plantering. 


Pillade lite med detta men hade för lite jord hemma. Pausade och åt lite pasta. Då kom Frida och Inez över på kaffe och glass, mycket lämpligt. Vi begav oss ut i solen igen och landade nu i bergsgruvans park. Där anna och Holly anslöt. Ivan och Holly körde lite olika modeller av bilar. 



Och sedan drog vi till tanto för att mata änder. Hade inte räknat med att tanto skulle vara sprängfullt av soldyrkare och att änderna därmed lyste med sin frånvaro men det var lite skitsamma: Ivan hittade en vespa att klappa på. 


Nu var klockan fyra och åtminstone min unge började bli lite trött och gnällig. Det var dags för utfodring igen. En varmkorv med bröd for the road och sedan landade vi på folkbaren där vi köpte cava till de vuxna och pommes frites till de små. 


Som bilden ovan visar var Ivan rätt smutsig vid det här laget. Men vi satt och klämde det sista ur dagen till sex ungefär, och sedan gick vi hem. Köpte välling och blomjord på vägen. Hjälptes åt att plantera på balkongen (var "kreativ" med en Ikeakasse som fick hål i botten) och grannen unden bjöds frikostigt på några lecakulor av Ivan. Bad om ursäkt för detta. 


Sedan var klockan kvart i åtta. Jag lade Ivan vars utbrott ikväll inte varade längre än fem minuter. Framsteg. Nu ligger jag här och glor på bilder från dagen och tänker att jag är så jävla tacksam för så himla mycket i mitt liv. 

Slut. 


7 maj 2016

Svårt att misslyckas i detta väder

Ej mycket att klaga på dessa dagar alltså. Idag tog vi bussen till farmor och farfar där vi hängde runt i sol och skugga bland gräs och fjärilar och pannkakor och traktorer och bilar hela långa dagen. 


Ett miniproblem är att ivan vägrar ha keps eller solhatt. Den får sitta på i cirka två minuter som längst innan den flyger av. Han är insmord i hög faktor och spendera mest tid i skuggan, men ändå. Hade gärna sett att den fick sitta kvar längre. Men det kanske kommer. 


Löste oron för bränd hjässa medelst helt vanlig mössa ett tag. Lite onödigt, visade det sig, eftersom nästkommande timme skulle spenderas i "farfars gröna bil" men det visste ju inte jag vid påtagningen. 

Ingen sömn på dagen idag heller och vid halv åtta kom vi hem. Härjet var ett faktum. Ivan ville inte så mycket som närma sig sovrummet. Däremot ville han väldigt gärna vara på vår tyvärr alldeles omysiga och skräpiga balkong. Måste ta tag i den snart. Kvällens tema var att "leka bebis" och sitta i en "bebisstol" och låtsasäta knäckemacka. Samt härja. 


Och så var klockan halv nio och det där numera oundvikliga ögonblicket då en härlig och glad dag ska avslutas i mayhem och tårar och utbrott hade kommit. Jag stängde balkongdörren och deklarerade att det var läggdags. Enter vansinnesutbrott. Först i köket, sedan i vardagsrummet, sedan i sovrummet. Typ en kvart totalt. Alltså, man känner sig som SUCH A BAD GUY i dessa stunder. Får inte trösta för han är till hälften urförbannad så det enklaste är att bara ligga bredvid och inte stirra på honom eller försöka resonera. Låta honom ha sitt utbrott färdigt liksom. När det lättar efter kanske 5-10 minuter, finnas där och klappa och försöka hinna med att göra det sista ögonblicket för dagen ändå kärleksfullt. Sen somnar han fort. Just nu känns det som att han nästan måste igenom den där vilda protestfasen innan han kan kapitulera och ge upp för sömnen som kommer efter. Det är lite trist. Eller liksom, det hade kunnat vara mer fridfullt om man säger så. Tur det passerar rätt fort ändå. 

Förutom läggningarna är detta solskensperiod, tycker jag. Brukar sällan filma min unge på andra humör än glad men ikväll filmade jag lite i smyg för att ha för minnet liksom. Vet inte riktigt till vad, men ändå. Kanske är detta början på en ålder med allt fler utbrott när saker inte går hans väg och han inte får bestämma allt? Det känns lite så.

Oh well nu snarkar han här bredvid i alla fall. Bockar av ännu en härlig dag utefter den nya tidens standard. Hepp. 

Bliss!

Alltså borta bra och allt det där men att efter en dålig natt i annans säng med "fel" kuddar och 1,05 i bredd hamna åter i vårt eget sovrum, vår egen dubbelsäng med (jag skojar ej nu) 20 kuddar av varierande storlek och tjocklek, med vår egen temperatur (låg, ääääälska att bo i norrläge), är så skönt. Ivan sov fanimej från åtta på kvällen till nio imorse. Bliss. Nu farmor och farfar. De har köpt en "pool". Wiii. 

6 maj 2016

Tre bilder inom loppet av tre minuter

Ögonblicket mellan 20.15 och 20.18 ikväll kunde man vila ögonen på bland annat följande om man levde mitt liv.

1. Den lille personen som ej sovit på dagen idag heller och framåt sjuklippet började visa tendenser till miniutbrott som vid läggning spårade ut i ett ej så "mini" utbrott utlöst av de här sakerna, i kronologisk ordning:

* att jag gick och lade mig i sängen och sade att det var läggdags. Fick ABSOLUT inte säga det, tydligen. Fick absolut inte heller ha täcke över mina ben, alltså hur kunde jag ens drömma om något så galet som att ha ett täcke på mig i sängen? Första utbrottet i serien var ett faktum. Barnet lämnade rasande sovrummet, hysteriskt skrikande. Jag hörde ljud av att han röjde ned något i hallen men följde inte efter. 

* att han inte kunde öppna balkongdörren och bege sig ut på balkongen ensam. Det var så sjukt upprörande också, tydligen. Värt att gråta så en nästan tappar rösten för. 

* att vällingen, som OBS var den andra för kvällen, tog slut. Falsettylade välling, välling, vähähähähäääääälling och sparkade vilt omkring sig i sängen... 

... Tills fem minuter passerat och han inte orkade mer och somnade. Ansiktet skvallrar inte om ilskan några minuter tidigare. Möjligen det krampaktiga greppet om apisen. "Hans enda riktiga vän". 


2. Utsikten från min balkong. Alltså jag älskar den så. Lilla parken, lilla fotbollsplanen, kvarterens alla ungar som är där till tio om kvällarna, uteserveringen som öppnat mittemot för säsongen, alla träden, alla blommorna. Kan i princip förstå Ivans utbrott över förlorad möjlighet att gå ut dit när det var past bedtime. För det är en sådan härlig kväll. Syns verkligen ej på bilden men alla som befinner sig i mina breddgrader ikväll vet ju det redan. 


3. Min utsikt från soffan nu. Ser att Ivans jacka ligger slängd på golvet (se punkt 1, utbrott med röj i hallen, mysteriet är härmed avslöjat kring vad som hände därute), ser en del jag egentligen kunde ägna mig åt att städa upp, men har hällt upp nåt himla free sample från mathem på "pink lemonade" från aportekarnes och har en bok om storytelling jag är så himla sugen på. 


Bonusfilm: det är ej lätt att vara mormors hundar när Ivan är på besök. Akta hit och gå iväg dit. 


Grejen är att jag, som vuxit upp med hundar och hästar och allt möjligt (ett tag hade vi en föräldralös get/killing som behövde flaskmatas och därmed bodde inne i huset med oss och liksom gick i koppel på stan och trodde hon var hund till slut men det är en annan historia), tycker att det är jätteviktigt att Ivan får en bra relation till djur. Framförallt hundar. Och eftersom han inte har några till vardags i sitt liv så visar han, helt naturligt, tendenser att vara lite nervös av deras närvaro ibland hos mormor. De är vallhundar, två av dem, med typiska vallhundsbeteenden och rörelsemönster. Lydiga och otroligt snälla men liksom... Snabba. Så vi är noga med att hålla dem på lite avstånd från Ivan så han själv får välja dem och välja att närma sig dem och inte tvärtom. Det funkar jättebra hittills. Men låter ju inte så himla kul alltid. 

5 maj 2016

09.30-22.15

Helt vanlig längd på dag för barn vid två år eller? Inklusive urpigg och i gasen samt glad exakt hela dagen? Nej jag vet. Alla är olika. Osv. Men alltså energin hos mitt barn när han är frisk. Själv hade jag så att säga gärna slocknat vid första läggningsförsöket, dvs klockan 20.45. Men icke. 

Eventuellt handlade det hela om att Ivan äntligen äntligen äntligen fick träffa sin ena mormor som har varit på annan ort i cirka fem månader och därmed lyst med sin frånvaro rent fysiskt i hans liv en tid. Och att han längtat ihjäl sig efter henne. Och att hos henne finns så himla mycket roligt att syssla med. Tex en sån här: 


Eller varför inte en sån här? 


Eller en sån här: 


Eller en sån här: 


Och - som bonus - en sån här: 

 
Men kanske allra mest alltså, en sån här: 


Man kan säga att lyckobarometern slog i taket idag för utöver allt underbart ovan  inklusive en älskad mormor och en saknad moster, fick han även åka tåg, åka bil samt åka lastbil. Tror han gick på adrenalin och eufori ända in i väggen. 

Nu ligger vi här i en 1,05-säng och jag misstänker att en inte helt fridfull natt ligger framför oss. Det borde vara enkelt att dela säng med en person som inte ens mäter en meter i längd och väger dryga tio kilo men alltså... Det är det inte? Han är så STOR och liksom ÖVERALLT när han sover. Just nu ligger jag slickad (ej bokstavligen OBS) på cirka en millimeter tryckt mot... Luft. För jag ligger ytterst. Och när Ivan börjar sitt vanliga härj á la "sätta sig upp och kasta sig ned åt oförutsägbart håll" och därmed med 89% sannolikhet kommer att träffa en vägg med skallen, vakna och gråta och ta tid på sig att somna om igen, upprepa efter ytterligare några timmar, ja men då blir det livat i holken helt enkelt. Men skitsamma. Vädret är underbart och det är långhelg och jag har en nattsuddare till unge och värre saker har man ju hört talas om. 

Imorgon ska vi hälsa på andra mormorn. Sedan åka tåg igen. Sen får vi se vad resten av helgen gör med oss. 

4 maj 2016

Sånt jag tänker på ikväll

Jag tänker på hur alla som är födda andra halvan av åttiotalet eller första på nittiotalet reagerade med "Olle Ljungström? Vem?" idag. De visste liksom inte ens vem han var. För mig var han så självklar. Som... Kent, eller Ulf Lundell eller jag vet inte, en självklar. Och dom visste inte alls. Jag tänker på att mina referenser börjar bli gamla. Kanske. 

Jag tänker på allt som händer i vår allé om kvällarna och nätterna. Folk gör slut här nedanför med jämna mellanrum, bråkar och säger att den andre är dum i huvudet. Folk spelar fotboll till sent inpå nätterna. Har fester i parken och lämnar bib:ar efter sig som spår. Skrålar och sjunger. Skrattar och drar rullväskor så det ekar i tidiga gryningen. Är på väg nånstans men har sällan bråttom. Här i allén liggs det ibland ska ni veta. Kräks en del. Skälls mellan hundar. Samtalas mellan hundägare. Spelas boule på grusplanen och gungas i gungorna. Det är något visst att bo mot en allé där människorna nedanför utgör nästan hela ljudbilden, i avsaknad av fordon, och hela tiden verkar glömma bort att det bor människor alldeles precis överallt runt omkring. Allt ekar uppåt och allt som är intimt hörs extremt väl. Men det bryr få sig om. När byggmaskinerna börjar bullra från Bofills båge vet man att klockan är sju och det är morgon igen. 

Jag tänker på damen på jobbet som med bekymrad röst frågade om jag gått ned i vikt igen när jag passerade hennes skrivbord på väg till toaletten på jobbet. På hur hon, när jag liksom lite påkommet och överrumplad svarade att jo, ja, kanske lite, utbrast VAD SNYGGT, DET KLÄR DIG. Menat som en komplimang. Jag tänker på att det var ganska konstigt, allting i den dialogen. 

Och så tänker jag på Almedalen. Och huruvida jag kommer lyckas ta mig dit i år eller inte. På hur logistiken kring allt får mitt huvud att snurra och sen orkar jag inte tänka mer. 

Så nu slutar jag med det. 

3 maj 2016

Glassbilen

Det var så underbart väder idag och jag hade inte varit ute minsta lilla, ens på lunchen, så när Ivan gick loss till ljudet av en glassbil (han är EXTREMT fixerad vid glassbilar just nu) när vi var på balkongen och klockan var sju så tänkte jag att äsch, låt oss gå ut på glassbilsjakt. Han har ju aldrig sett en irl. Vi går ut och letar lite. Vilket vi gjorde. Vilket var mycket spännande för alla parter. Först försökte jag lyssna efter var ljudet kom ifrån men det var tyst så långa stunder att jag till slut fick fuska och börja kolla på deras hemsida, som för övrigt inte var jättetydlig. Men efter lite irrande runt helgalunden, som i sig var så vacker att det inte alls kändes som omvägar, hittade vi den till slut. Och Ivans lycka var gjord. Han fick både en gratis glass och en kylskåpsmagnet föreställande en glassbil av den gulliga mannen som körde bilen. Och jag och mannen eller om vi ska kalla honom farbrorn pratade en stund om den där ohämmade lyckan som barn kan uppleva (lex ivan får klappa på en glassbil), sådär så de inte kan stå stilla av ren pepp, och om var den tar vägen sen, när en blir vuxen. Typ. Det låter deppigt men det var mest fint. Sen gick vi hem (ej med glassbilsgubben OBS) och det blev sent men det gjorde inget för alla var så glada i mitt lilla gäng. 


Notera lilla glassbilen. Viktigt. 

Och så somnade Ivan nio och jag åt nån himla micropaj och jobbade en timme. Det var den tisdagen det. 

Vällingpaniken

Nu är det rörigt här i hushållet ska jag be att få tala om. Just när vi bytt ut mjölkfri fullkornsvälling (1 år) mot mjölkfri havrevälling (6 mån) med hittills helt amazing resultat, så tar Semper bort dessa tu ur utbudet och ersätter med något jag inte fattar hur jag ska gå vidare med. Nämligen mjölkfri havrevälling (1 år) eller mjölkfri majsvälling (6 mån). Hallå hjääääälp. Ivan gillar inte majsvälling. Och jag läser och läser på havrevällingens förpackning men fattar inte om det är fullkorn i. Alltså det står inget om fullkorn i den nya. I den gamla stod det "gjord på 30% fullkornsmjöl". Men om man läser rad för rad i innehållsförteckningen så står tex "kostfiber" som 0.5% på den nya och 0,4% på den gamla. Är det samma som fullkorn eller? Nej va? Jag vet ju inte säkert vad det är som gjort Ivans mage så himla orolig och snabb i alla tider men teorin just nu är bort med fullkorn. Ska jag nu börja kämpa med majsvälling eller ta den nya för ett år, för den verkar inte innehålla fullkorn? Har vi någon dietist i detta underbara läsargäng? Eller bara nån smartare än jag, det räcker? Pga jag fattar just nu ingenting. Hashtag #vällingpanik.


1 maj 2016

Valborgsrapporten

Den här helgen alltså. Så mycket aktiviteter. Så lite sömn. Så många glas vin. Så många samtal. Så mycket av nästan allt (utom sömn men det nämnde jag ju nyss).

Fredag: middag med Ruben och Lisa och Bill. Härlig glad mysig kväll. 

Lördag: morgon i parken med Ruben och Bill. Vidare till Bleck där det hölls överraskningsbrunch för lina. Det fanns även en motorcykel där så jag deltog inte så mycket i minglet med anledning av att ägaren till motorcykeln tillät Ivan att sitta på den och sen var det omöjligt att göra något annat. Alls. På tre timmar. Vsg för ganska osmickrande bilder men ni fattar ju mysfaktorn ändå tänker jag. 


Sen sov inte Ivan (pga vaknade nio på morgonen och var "rätt så utsövd") så vi hängde runt i olika parker och härligt väder till klockan fem då jag fick avlösning av barnvakt, Ivan ett sammanbrott (pga separation) och sedan sprang jag till Babylon. 

På Babylon drack jag vin med min kusin och mötte upp Lovisa och sen var det dags för Emelies och antes åttioårsfest. Såhär fint var taket. 
Jag körde en helnattare i samtalets tecken. Vilket jag lite ångrar idag för alla andra tycks ha dansat en jävla massa. Själv fastnade jag i josefs lilla rum och där pratade jag typ hela natten med olika personer. Till klockan tre någon gång. 


Klockan fyra somnade jag i Erikas och Jasses gästrum. Med Lovisa vid min sida. Sov cirka tre timmar pga är SÄMST på sömn i hela denna värld. Alltså så himla känslig mot värme / ljust i rummet / konstig kuddkänsla / kemisk ångest bla bla bla. Vaknade sju och kunde för mitt liv inte somna om. Sån fail. 

Mötta Ivan och barnvakt i park klockan kvart i elva. Kände enorm ångest inför att ta oss igenom dagen på noll sömn och en miljon enheter troligen lite kvar i systemet. Men vi tog bussen till Ivans farmor och farfar och råkade sedan ha en ljuvlig dag i sommarvärmen. 

Jobbade bland annat med en cementblandare. Och lite olika bilar man fick klättra i. Och gick på promenad till en ridskola och klappade en häst. Typisk lyckad dag. 

Ett moln på himmelen var dock Ivans mage. I vanlig ordning. Man kan säga som så att i och med doktorns rekommendation att uppa hans vällingintag och i och med att denna välling är fullkorn, så har det blivit ganska mycket mer fart på magen nu. På ett ej efterlängtat sätt. Det är ju relativt stört att jag inte förrän idag kom på att eh, mitt barn behöver nog INTE fullkornsvälling 2-4 gånger per dygn? Han ska nog ha det mildaste man kan få? Kan inte förstå att jag inte tänkt på det innan. Så sedan ikväll har vi nu återgått till 6-månadersvälling (mjölkfri) för en tid så får vi se om det för skillnad. Chansen finns. 

Ingen dagvila blev det idag heller och så kom sedan det där typiska övertrött-utbrottet vid sju. Gråt- och skrikfestival deluxe. Inget var bra. Ingen tröst funkade. Arg och oemottaglig för allt. Tråkigt sätt att avsluta en i övrigt fin dag på, men nu blev det så. 

Klockan är drygt åtta och det slog mig nyss att jag bara ätit två pannkakor på hela dagen. Måste genast äta något. Sedan sova. Hejdå Valborg 2016, du var bra.