28 juni 2016

Ni och jag

Hörni, ni är så fina mot mig. Genom alla tider och framförallt de senaste två åren har det varit så sjukt viktigt, och värmande och stort, för mig att ha er därute i nätterna. Framförallt då. Det är nätterna som varit tyngst för mig, jag ser det nu när jag går igenom mina gamla inlägg, ser hur jag skrivit och skrivit om nätterna och hur ni har fortsatt att finnas där. Kommentera. Peppa. Skicka tankar och kramar. Ibland har ni skickat riktiga brev. Ibland har ni blivit Ivans barnvakter. Ibland har ni föreslagit att vi ska träffas och ibland har vi gjort det, träffats. Ibland har ni velat ge ut mina ord i bokform. Ibland träffar jag er i parken eller på förskolan och ni berättar att ni läser och läst och tyckt om det. Ibland har ni bara skickat en snabb tanke i kommentarsfältet. Ibland har ni bidragit med ovärderliga råd kring föräldraskap och annat jag känt mig vilsen kring. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna att ni ska fortsätta finnas här och läsa och peppa, men det gör ni likväl. Så tacksam och glad för er. Världen är inte ful. 

Med det sagt: tack för kommentarerna om boken. Vi håller tummarna för att det blir bra. Sextio tummar, plus mina egna, det är banne mig inte kattskit. 

27 juni 2016

Nu vet ni

Jag ska försöka skriva en bok. Så var det sagt. Med start i september går jag ned i arbetstid på mitt jobb för att läsa en skrivkurs i att skriva självbiografiskt, och så ska jag försöka skriva en bok. En gång för alla. 

Jag har planerat en längre tid, sparat semesterdagar, räknat på logistiken, vridit och vänt på det tusen varv och resonerat med min arbetsgivare om när en bra tid att göra detta skulle kunna vara. Jag har resonerat ännu mer med mig själv: har jag något att berätta? Är det här intressant för någon utom mig själv? Är jag redo att försöka göra det här nu? Var börjar och slutar min berättelse? 

Jag är inte säker på något av av svaren men till hösten sätter jag igång. Hittar färre anledningar att vänta än att sätta igång. Frigör en halvtidstjänst under en termin, har en kurs som förhoppningsvis hjälper mig framåt, har ett intresserat förlag och därigenom en redaktör som får hjälpa mig på vägen. 

Det kanske blir pannkaka av hela skiten, vad vet jag. Men jag ska ge det ett ärligt försök i alla fall. 

Så då vet ni. 

23 juni 2016

Midsommar

Jag kan banne mig inte bestämma mig om imorgon. Har väl aldrig brytt mig så värst mycket om midsommar, men det är en ledig heldag med Ivan och den ska såklart innehålla... nåt. Men med tanke på hans otroligt ojämna energinivå den senaste veckan - varannan dag är han ett energiknippe utan broms och varannan så trött, så grinig, så snorig, så sliten - vet jag inte alls hur jag borde planera. Så jag låter väl bli. Siktar på att om han är pigg så drar vi antingen ut till farföräldrarna på grill eller Skansen med Frida och ava, är han trött blir det mest inomhuslekar. Kanske gå till nån oplanerad närboende kompis med barn? Oh well det får lösa sig. 

Idag är jag oförhappandes ledig. Mitt jobb vann ett prestigefyllt internationellt pris igår och lagom till vi deklarerade nyheten för resten av teamet (än vi som jobbat med att förbereda kommunikationen en dryg vecka) berättade en av cheferna att vi minsann får spontanledigt idag, dagen innan midsommar. Så idag är jag hemma. Ivan på förskolan. Känner ett styng av dåligt samvete att jag inte höll honom hemma, idag var han rätt trött och grinig på morgonen, men jag orkade typ inte. Kände att det var mer värt för båda att han fick gå dit och jag fick chilla ensam hemma några timmar (och med "chilla ensam" menar jag i det här fallet jobba hemifrån, duscha jättelänge, hänga upp en tvätt, bädda sängen samt dricka kaffe). Förlåt. Ska ringa dem nu och se hur det är med honom. Är han sliten får han gå hem halv tre, annars halv fyra. 

21 juni 2016

Det går ju inte

Jag tror han är sjuk nu. Eller så är han bara trött. Eller påverkad av sprutan förra veckan. Eller inget alls. Åh, denna oro som griper tag i mig så fort något är out of character hemma alltså, den är... tung.

Imorse när jag lämnade - för övrigt en katastrofal lämning och jag var starkt övertygad om att något var fel på riktigt när jag gick till jobbet, men så ringde jag en halvtimme senare och han var glad och lekte på gården - tänkte jag att nu, nu blir han sjuk. Det här är inte bara trött. Men så hade han varit pigg hela dagen och inte vilat på vilan. Och när barnvakten hämtade var han glad. Men vid fem deklarerat att han ville sova i vagnen. Bara sova, inte äta glass eller leka eller äta eller läsa sagor eller göra något alls. Haft 37,5 som örontemp vilket förvisso inte är feber men likväl en halv grad mer än vanligt, minst. Somnade 19.00 igen. Så trött. 

Nu ligger han och snarkar lätt här bredvid och jag vet inte alls om jag kommer jobba eller vabba imorgon och har för säkerhets skull lämnat över morgondagens göromål till kollegor. Försöker känna på honom men han är inte kokhet, möjligen lite varm. Det går nån feber i hans grupp nu. Men jag vet inte. Han kanske bara är trött. Igår var han urpigg till 22 och vaknade sedan, för tidigt, i de där jobbiga drömmarna han har just nu, klockan 07.00. Det blir ju alldeles för lite. Jag vet varken ut eller in och har himla svårt att lita på min egen instinkt och önskar att det fanns en manual så att jag kunde veta exakt vad som händer. Men det går ju inte. 

Måsarna i allén är galna ikväll. Skriker som jag aldrig hört dem skrika förut. Själv har jag spenderat tidiga kvällen på en bar med en kollega som slutade idag. Vi tackade av henne med blommor och öl. Det var mysigt. Jag önskar att hon hade kunnat stanna hos oss. Jag önskar att jag hade kunnat stanna längre på hennes avtackning. Jag önskar att jag hade mer barnvakter eller okej, för att vara helt ärlig önskar jag att det fanns en till förälder att dela den här föräldraskapsgrejen med just nu. Men det går ju inte. 

En jobbenkät snodd från den och den och den


Vad ville du bli när du var liten?
Reseledare (pga älskade alla reseledare på resorterna vi var på, de verkade ha så ROLIGT och var så BALLA) eller växeltelefonist på min pappas jobb. Det sista är värt att tänka en sekund extra på, pga extremt sorgligt såhär i retrospekt. Pappa var alltså VD, jag brukade hälsa på där ibland och älskade varje sekund av de där besöken. Det fanns möten, det fanns olika tavlor man kunde rita på, det fanns ett rökrum (hah!), det fanns ett jättestort lager, det fanns kontor. Och det fanns män. Överallt på översta våningen (nedre våningarna var en storgrossist) satt alltså olika män, i olika kontor. Min pappa var en av dessa. Så där satt jag, hans äldsta dotter, typ sju år, och drömde om det yrke jag fann mest tillgängligt i fantasin: växeltelefonist! För de var ju tjejer! Jag brukade öva på min allra lenaste stämma och säga "Välkommen till Heden & Franke, vad kan jag hjälpa till med? Ett ögonblick så ska jag koppla fram dig". Patetiskt. Vill skrika rakt ut i frustration över att detta var ett drömyrke när jag var liten.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Otroligt oklart, hade fullt upp med att rida och supa och jaga killar på den tiden som jag minns det? Men någonstans i gymnasiet började det gå upp för mig att jag kunde skriva, fick några stipendier, och där tror jag att en tanke planterades om att jag kanske borde syssla med det. Kanske som journalist?

Gick du någon nishad gymnasielinje?
Haha, ja! Estetiskt program med inriktning mot... tadaaaaa... teater! Nittiotalets största självbedrägeri. Trodde jag hade talang för teater där ett tag, kanske skulle jag bli såpaskådis rent av? Obs: det hade jag inte. Det skulle jag inte. Även om jag en gång var med som statist i Skilda Världar eller vad den nu hette, den där serien som spelades in i Hallstahammar? Det var för övrigt en helt okej utbildning jag gick, om vi bortser från min icke-talang för teater alltså. Många ämnen hanns med. Men ett felval, helt klart. Om jag åtminstone vågat satsa på musik?

Vad hade du för betyg?
VG och MVG. Troligen inte helt frånkopplat det faktum att min pappa blev sjuk och dog i trean och att lärarna nog tyckte ganska synd om mig. Samt att jag tävlade ("tävlade") mot esteter, eheheeeee.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Svenska var bäst, enklast, roligast. Matte var jag ofrivilligt bra på trots att jag hela tiden försökte intala mig själv att jag inte var matematiskt lagd (försökte ju intala mig att jag var ESTET hallå! höger hjärnhalva! ingen tråkig matteperson!). Jag var verkligen inte bra på spanska.

Utbildade du dig efter gymnasiet?
Ptjaaaa. Jag läste engelska i London ett halvår efter studenten. Sedan lite olika strökurser i Uppsala. Sedan ett program i Gävle som hette Kultur och Kommunikation där jag tog min examen i Medie- och kommunikationsvetenskap. Sedan fyllde jag på med lite genusvetenskap i Stockholm också. Och lite skriva. Plus två kurser på Poppius journalistskola.

Vilket var ditt allra första jobb?
Räknas otaliga och otroligt slitsamma höskördar hemma på gården utanför Sala där jag bodde under högstadiet och delar av gymnasiet? Med betalning för cirka 7 dagars hårt jobb: en festivalbiljett? Okej, inte det. Då var det ett stuteri där jag ägnade dagarna åt att mocka hästbajs. Sommaren efter det en klädbutik i Sala. Sommaren efter det ett café.

Vad har du mer haft för yrken?
Då ska vi se. Vad har jag inte haft för yrken? Jo, jag har INTE jobbat inom vården och - med rätta - inte så mycket inom restaurang och servering (även om jag spenderade ett halvår på en vinbar i London men det kan mer ses som ett uppehälle och kompishäng snarare än en profession). Jag har stått på pocket shop i Götgatsbacken under ett par år samtidigt som jag pluggade. Jag har jobbat på Nöjesguiden, skrivit grejer för lite olika tidningar, jobbat på pressavdelningen för världens största konsertarrangör, jobbat som informatör på bokförlag, försökt mig på att frilansa som projektledare, jobbat på Lunarstorm, hmm okej sen kommer jag inte på några fler yrken. Jag har aldrig varit modell om vi säger så.

När hamnade du i den banan du är i idag?
Jag tror att jag hamnade där jag är idag eftersom jag är en jäkel på att skriva målgruppsanpassade texter, byta tonalitet som en annan kameleon och är helt sjukt snabb och proffsig när det kommer till det skrivna ordet. Kanske inte så lätt att tro när en läser den här bloggen, fylld med autocorrect och konstiga formateringar, men så är det. Jag är svinbra skribent. Och jag har kämpat med att hamna på mer "innehållsidan" på de företag jag jobbat (läs: på redaktionen på bokförlaget snarare än informationsavdelningen, till exempel) men det har liksom aldrig blivit så. Jag verkar platsa ganska bra på kommunikationsavdelningar och det kan man (läs: jag) tycka vad man (läs: jag) om. Men så verkar det vara.

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
Jag vet fortfarande inte vilken väg jag är på och om den är rätt. Det tycker jag känns helt okej, livet är (förhoppningsvis) långt. Jag kanske ändrar mig snart, eller aldrig, men så länge det känns roligare att gå till jobbet än att vara hemma dagarna i ända tycker jag det är gott nog. Plus att jag har en extremt fin arbetsplats, med fin kultur och fina kollegor, det hjälper mycket

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Jag är tydligen väldigt snabb när det kommer till text. Jag trodde inte det förut, men så har jag provat att jobba ihop med andra skribenter och insett att det är jag nog. Är rätt bra på klassikern "hålla många bollar i luften samtidigt" men det skyller jag på träning samt det faktum att jag uppfostrats som flicka i ett prestationsinriktat hem. Blir TOKIG på manliga kollegor utan "koll" och gör en grej av att inte alltid hålla kollen åt dem, även om det sker lite automatiskt för det mesta. En ny kollega kallade mig, när vi pratade om roller på avdelningen, för "avdelningens morsa" och jag har ännu inte helt bestämt mig för hur jag ska straffa henne för det uttalandet. Obs: skoja. Det är säkert lite sant. Men jag jobbar på att ta mindre ansvar för andras ansvarsområden. Låta saker och ting falla då och då, för att make a point till dem som tycker att det alltid går så himla bra och ba "det lööööser sig" när det i själva verket alltid löser sig för att någon (läs: en kvinna, som av en slump?) håller kollen.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Jag blir ganska otrevlig och to the point när jag är stressad. Orkar inte ödsla tid på stämning och att vara mysig, blir extremt korrekt och kortfattad i tonen. Och jag är ingen proffsminglare heller, inte den bästa att välja att ta med sig på ett viktigt event där det ska knytas så många kontakter som det bara går under en viss tid. Jag är mer personen som smörjer upp redan etablerade kontakter med långa och "djupa" samtal, typ.

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
Vetefan? Är rätt nöjd alla gånger jag håller presentationer och står på scen fast jag egentligen inte gillar det. Och är mycket nöjd med att jag är så trygg på jobbet att jag utan att tveka kan säga till om jag tycker något är skevt, tex om det lite för ofta slentriansnackas om vikt eller kropp, att jag kan ställa mig upp och säga stopp, det här är faktiskt inte okej. Mitt civilkurage är bättre med åren. Jag kan säga till om jag tycker vi är taskiga mot någon annan eller om någon hamnar utanför eller om man blandar ihop någons kompetens med dess personlighet när man pratar om den. I övrigt kommer jag inte på så mycket jag är stolt över inom jobbet, det liksom flyter på och att göra ett bra jobb känns som en hygienfaktor. 

Vad går ditt jobb ut på mest?
Formulera, paketera och marknadsföra ett sjukt brett produktutbud mot en ganska splittrad målgrupp. Värna om företagets tonalitet och vara med och driva utvecklingsprojekt inom kommunikationsavdelningen. Det, och att skriva skriva skriva skriva skriva.  

Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu? 
Psykolog. Lätt. Men jag orkar inte bli student igen, jag behöver en lön så länge jag är ensamstående mamma. Kan tänka mig att bli författare på deltid också. Men har tyvärr ingen vidare fantasi, så det är typ en historia som kan berättas och sen är det slut.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Jag är så orimligt ointresserad av historia, så tvinga mig inte att hålla på med det, tack.

Vad gör du om fem år?
Ingen aning. Vet inte ens vad jag ska göra på midsommar, om två dygn. Kanske är jag kvar där jag är idag, eller så är jag det inte. Förmodligen fortsätter jag inom det skrivande yrket.

Vad gör du när du är 60 år?
Hoppas att jag lever och hoppas att jag har lite mer fritid än idag? Det vore gott nog.

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?
Växeltelefonist! Närå. Det skulle väl vara psykolog då?

20 juni 2016

Citaten jag (inte) minns

Kommer ni ihåg way back i Facebooks historia då det inte var helt ovanligt att en lade ned tid på att berätta vilka filmer en gillade, vilken musik en lyssnade på eller böcker en läste? Nähä, okej men det gör knappt jag heller så ni behöver inte skämmas. Eller rättare sagt, det gjorde inte jag heller. Förrän idag då jag märkte att jag då, på den där tiden vi knappt minns, tydligen lade ned en del tid på att skriva ned mina favoritcitat under rubriken, javisst, Favoritcitat. Och när jag läste dem igen så kände jag att GUD vad jag saknar att läsa. Här har vi dem, en härlig blandning av Houellebecq, Sundström, Stenberg och Renata Salecl. Hade jag skrivit ned det här idag hade Bodil Malmsten fått äga cirka halva listan, men nu var det en tid sedan och jag kommer tyvärr inte ihåg alla citat i huvudet. Men i alla fall. Varsågod att NJUTA:

  • Jag kände mig mer och mer olustig, folk hade oftat pratat med mig om nöjesbranschen, media och mikrosociologi, men KONST, aldrig, och jag greps av en föraning om något nytt, farligt och förmodligen dödligt som härrörde från ett område där det - ungefär som i kärlek - nästan inte fanns något att vinna men allt att förlora.

    *******************

    Under mänsklighetens sista period tycks kärleken ha varit det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje strålade samman.

    *******************

    Jag kom tio minuter för sent och i den stund hon vände blicken mot mig upphörde det fria valet, vi befann oss inom det givnas domäner.

    *******************

    Min karriär hade inte varit misslyckad, i alla fall inte kommersiellt; attackerar man omvärlden tillräckligt våldsamt så pungar den ut med sina skitiga stålar till slut, men den ger en aldrig någonsin glädjen tillbaka.

    *******************

    De inre bilderna försvinner de också. Jag har förmodligen bara några minuter kvar. Det enda jag känner är en antydan till sorg.

    *******************

    Under den första delen av livet blir man inte medveten om lyckan förrän man har förlorat den. Sedan inträffar en ålder, en andra ålder, då man i samma stund som man känner att man börjar uppleva lycka vet att man kommer förlora den. Då jag träffade Belle förstod jag att jag nyss inträtt denna andra ålder. Jag förstod också att jag inte uppnått den tredje åldern, den verkliga ålderdomen, då rädslan för att förlora lyckan hindrar en från att leva.

    **********************

    I never had what i wanted, and never, never, never will I stoop to wanting anything else

    *********************

    Det borde finnas olika ord i språket för det vi som innefattar andra person och det som innefattar tredje. Ingenting som Gustav någonsin har sagt har gjort så ont som när han säger vi och inte menar oss.

    ****************************'

    Jag känner mig som ett vandrande misslyckande. Och inte ens som ett stort och praktfullt Nederlag, utan bara som det allra tarvligaste lilla tillkortakommande.


    ***************************

    Hans andra termin på lärarhögskolan är praktiktjänstgöring, förlagd till Visby, vilket ju verkar bra med hänsyn till min perversa preferens för att odla kärleken i fred, utan störande inblandning av dess föremål.

    ****************

Jag är din mamma

Igår kväll (jo jag fick ju en lång kväll pga att barnet somnade 18.40 så det hanns med EN HEL DEL om en säger, bland annat höras med vänner) messade jag med en vän jag inte träffat på ett tag men som har barn i samma ålder som jag. Plus ett till, en femåring. I alla fall. Hon skrev att hon kunde känna sig sorgsen över att bebistiden är över och snart kommer barnen inte att ha en själv som sin stora idol längre. Det kommer inte räcka med ens blotta uppenbarelse för att få dem att skina som solar. Det kommer inte vara så för alltid, att de tycker att ens egna skämt är bäst eller att de gråter vid varje separation. Jag försökte peppa upp henne och säga att joho, hon kommer alltid vara deras idol och hon svarade krasst "är din mamma din stora idol kanske"? Hmm nja kanske inte då. Eller som hon så krasst uttryckte sig: 


Och det har hon ju rätt i. Jag blev lite sorgsen jag också. Samtidigt som jag ju ägnar rätt mycket energi åt att tycka att det blir lättare och lättare, ju större han blir. Och när han bondar med andra än mig blir jag så lättad och glad. Och jag kan längta framåt, men inte bakåt. Jag har så svårt för det, generellt, att längta tillbaka i tiden. Så har det varit länge. Undrar varför? Jag tänker nästan aldrig på bebistiden och när jag ser andra, på stan, som går runt med halvåringar eller ettåringar som just lärt sig gå eller ligger och dada:r i vagnarna tänker jag spontant GUD VAD SKÖNT ATT DET DÄR INTE ÄR JAG. Är jag helt enkelt inte en bebisperson? Eller bodde det för mycket kaos och sorg och oro i vår bebistid hemma att jag aldrig hann uppskatta den? Ingen aning. 

Jag vet bara att jag sällan tycker det var bättre förr. Jag tycker det mesta blir bättre och bättre. Livet, kroppen, psyket, hälsan. Lustig grej förresten på tal om hälsa: jag har gått till samma företagsläkare sedan 2009 och alla mina värden fortsätter att bli bättre med åren? Lever och blod och EKG och kolesterol och blodtryck och sånt. Till och med syn, märkligt nog. Min känsla är alltså, åtminstone på pappret, sann. Jag mår bättre nu än för tre, sex och nio år sedan (vi går var tredje år). 

Men i alla fall. Lite av det där hon skrev bet sig fast. Och när jag fick ett sms från en mamma till en av Ivans förskolekompisar på eftermiddagen om att när hon hämtade sitt barn gick Ivan runt på gården, glad, och sjöng en egenkomponerad sång vars text var enkel och lydde "mamma, mamma, mammaaaa" så tänkte jag på det där igen. Det kommer inte alltid vara såhär. En dag kommer han gilla andra sånger bättre än de som handlar om mig. En dag kommer han inte ropa VAR ÄR MIN MAMMA DÅ eller MIN MAMMA SKA FÖLJA MED så fort jag rör mig mer än tre meter från hans sida. Det kommer bli bra och skönt men visst, säkert lite tomt också. Det är en ynnest att vara så älskad som en blir av sin unge. Det är det verkligen. 

Och när jag hade varit hos tandläkaren på eftermiddagen (passus: frisktandvård är BÄST pga det blir "gratis" att laga tex tappade fyllningar orsakade av för segt godis, 99 spänn i månaden känns som luft när det väl händer något) behövde jag passera den stora parken utanför förskolan på vägen till nästa destination och då såg jag honom med sin barnvakt på långt avstånd. Han cyklade och cyklade. Så stor nu! Jag ville springa fram och krama honom men lät bli, för träffar han mig och jag går igen blir det kaos. Pga den där fasen vi är i nu. Den då jag får honom att glittra och då inget alls konkurrerar med umgänge med mig. Hans mamma. 

Smått sentimentala hälsningar från ett café där jag nu väntar till klockan ska bli "okej att gå hem igen". 

19 juni 2016

Back to black

Vi går alltså igenom en kass period av sömn nu med anledning av alla konstiga drömmar som väcker honom när han 1. Sovit ca två timmar för lite för att palla en hel dag men 2. Sovit ca två timmar för mycket för att kunna somna om igen. Han vaknar alltså trött, vid sex, varje morgon och antingen löser vi det medelst dagsömn, vilket sedan gör att han är omöjlig att lägga förrän 21-22, eller utan dagsömn, vilket nästintill känns som tortyr pga han. Är. Så. Trött. 

Idag blev en sådan dag. Visste redan när den startade att den skulle bli tung. Vid halv sju väcktes vi av att han grät och skrek efter sina gröna stövlar (så skumt att det alltid är typ en pryl eller ett plagg han ropar efter just nu, som att någon snott något från honom och han är mycket upprörd och kränkt i drömmen? Jag misstänker: påklädningssituationerna på förskolan, då är det trångt och förvirrat och säkert lite stimmigt, han drömmer väl kanske i bearbetningssyfte kring detta?) och alltså inte kunde somna om. Sedan var det kämpigt. Och mera kämpigt. Och såklart; mellan varven fint och kul och allt det där, men det blev ingen dagvila. Och 18.45 sov han som en gris i sin säng. Helt utmattad. 

Jag är också det nu. Utmattad. Inte av sömnbrist men av att det varit såhär en dryg vecka nu. Så jobbigt att krishantera trött barn hela tiden, det tär liksom en aning på orken. Han blir mindre självständig än vanligt och vi är åter i läget att han kan få ett sammanbrott lite när som helst. Tex om jag behöver lämna rummet och gå och kissa snabbt. Eller laga mat samtidigt som en bil han leker med har den enorma fräckheten att välta omkull. Eller, som idag, då vårt bredband valde att lägga ned och internetdelning på mobilen inte funkade och han därmed inte kunde kolla på sina barnprogram på paddan. Panik. 

Nu hoppas vi att drömmarna ger sig och att han får återgå till det här härliga mönstret vi hade nyss med långa lugna nätter och ingen dagvila. Jag hade hunnit vänja mig och det var så himla skönt, allting. Alternativ två jag kan tänka mig är att mardrömmarna fortsätter men kommer kring midnatt så han fattar att han ska sova vidare sen. Antingen eller. 

18 juni 2016

En cykel! Hans första.

Igår åkte vi till Uppsala efter förskolan och jobbet. Det var en jobbig resa, med anledning av att Ivans tålamod är likamed noll i vanliga fall och lite trött efter en ovilad dag på förskolan: minus hundra. Lagom till Solna började han deklarera: jag BEHÖVER INTE åka tåg, jag ska till ANKI NU. Som att det gick att medelst endast stark vilja besluta sig för att hoppa över resemomentet. Detta är för övrigt också orsaken att jag även denna sommar hoppar över alla resor som är längre än två timmar: pallar inte. Det får vänta. Det, plus att jag ska gå på föräldradagar för att spara semesterdagarna men det är en annan historia.

Hur som helst. Vi kom fram till slut och det var det värt, för Ivan fick en superbra SOMMARPRESENT av sin mormor. En sparkcykel! Glädjen inför detta. Obeskrivlig. Så försiktigt rullade han fram över gatorna och var sedan 100% omöjlig att lägga, slocknade inte förrän 22.00 i pur endorfinkick. 



Idag ska det ösregna hela dagen och vi sitter åter på ett tåg, hemåt. Cykeln är med. 

16 juni 2016

Socker och salt

Ännu en morgon vaknade barnet mellan 06 och 07, outsövd, i något slags mardrömmar som sliter honom ut i vakenhet i ett vansinnigt tråkigt humör. VAR ÄR MIN GRIS VAR ÄR MIN GRIS MIN GRIIIIIIIS!!! Skrek han denna morgon alldeles hysteriskt, varpå han började gråta och skrek IVAN ÄR INTE LEDSEN INTE LEDSEN osv osv tills det var ett minne blott, det här med sömn, och så klev vi ännu en dag rakt ut i vakenhet efter alldeles för få timmar sovandes.

När jag gick till jobbet kände jag mig så trött på allt att jag smsade barnvakten, som skulle jobbat till halv sju, och frågade om hon kunde stanna och ta läggningen och att jag fick komma hem åtta. Det gick bra. Hade inga egna planer eller vänner som var tillgängliga, så gick på bio. Flickan, mamman och demonerna var det tänkt att jag skulle få se till slut. Det var i alla fall den biljetten jag köpte. Men så var det tydligen för mycket begärt av min hjärna att fatta att salong 6 och plats 6 inte var samma sak, så jag satte mig i fel salong och insåg mitt misstag för sent och fick snällt sitta av 1,5 timme framför en tråkig film som hette Carusel (tror jag?) och handlade om en fransman som var fixerad vid att ta reda på varför hans mamma dog för 30 år sedan och yada yada yada. Den var faktiskt jättetråkig. Men det var ändå värt det, för när jag kom hem sov Ivan gott och det gör han alltså cirka ALDRIG klockan åtta när jag försöker lägga honom. Det är något magiskt med att lägga sig med barnvakterna tydligen? Han somnar alltid tidigt då. Får väl börja boka in dem för läggningar när han är extra outvilad helt enkelt. 

Det är jättemycket på jobbet nu och kommer vara det åtminstone en vecka till. Det är ganska roligt, men tänka på så mycket annat hinner jag inte. Och sommaren närmar sig med stormsteg. Och jag får panik när jag tänker på hur  planlösa vi är. 

Idag har jag för övrigt ägnat en go (OBS ironi) timme åt att ringa följande ställen vars system inte lirar med varandra för fem öre: 

• Skatteverket, eftersom aksels dödsbo tydligen är skrivet på vår gamla adress och "man kan inte ändra folkbokföring på ett dödsbo men än för Skatteverket" 

• Svensk adressändring, eftersom ett dödsbo måste ändra adress och skaffa eftersändning separat tydligen, det följer inte med dödsboägarens adressändring (notera att jag flyttade för ett år sedan men dessa ärenden upphör liksom aldrig?)

• Överförmyndarnämnden, som inte bistår med en egen kontaktperson utan man snackar med handläggare som vill ha in information jag helt enkelt inte kan få tag i gällande dagsaktuell status på Ivans arv, eftersom den banken där värdepappren sitter bara kan skicka till dödsboets folkbokföringsadress (vilken jag inte kan ändra, se punkt ett) 

• Avanza, som inte kan skicka papprena till ett ställe jag får tag i dem, se ovan

• Överförmyndarnämnden igen, för att diskutera ovan fråga och hur vi ska lösa den. De vill ha information, en gång om året, och jag lyckas inte få tag i den snabbt nog. 

Alltså mina kollegor har tyvärr fått vänja sig vid att jag sitter i telefonköer och börjar samtal helt formellt med orden "Ja hej jag heter Carolina och jag är dödsboägare för min sambo som dog för snart två år sen och nu behöver ni hjälpa mig att reda ut bla bla bla bla bla". Tror nästan de börjar lära sig hans personnummer vid det här laget. Så sjukt att sånt här är så krångligt. Och att systemen bara NEJ ALDRIG, vi vägrar jobba med varandra! Suck. Blä. Tur att jag blivit luttrad. 

Nu jaga sömn, en vet aldrig när det intensivt drömmande barnet tänkte sätta igång Imorgon. Efter förskolan sticker vi till Uppsala och mormor en kortis. Ivan ska få en sparkcykel! Så peppad på detta. Han har blivit jätteduktig på att cykla på trehjulingar helt plötsligt, övat en tid i parkleken bredvid förskolan och typ igår lossnade det. Så fint. 

15 juni 2016

Förberedelser eller pang på betan, det är frågan

Ang detta inlägg:

http://blogg.amelia.se/hejhejvardag/2016/06/15/sprutradd

... och kommentarerna som följer på frågan kring hur andra gör när de måste göra något som ungen är riktigt rädd för, eller ovillig till, på gränsen till hysterisk, så tänker jag att de som förespråkar att prata barnet lugn och ta det i barnets takt knappast kan vara föräldrar till barn som tidigt tvingats igenom rätt otrevliga upplevelser hos läkare va? Jag menar: Ivan har en ganska grov rädsla för läkare och det kommer ju av alla grejer som hänt honom där. Det har tryckts in verktyg i hörselgångar som varit inflammerade. Han har tvingats ligga naken iklädd ett par blykalsonger i ett ganska kallt röntgenrum och bli fasthållen så att bilderna skulle bli skarpa. Han har varit där när han har haft riktigt ont och det har varit ett måste att undersöka det. Han är ganska svår att resonera till ett lugn efter det. Är det inte så med barn överlag - upp till en viss ålder har de inte så utvecklad förmåga att trösta sig själva eller att "gaska upp sig" eller att fatta att det hör, det går fort och sen är det över? Och att vissa saker, ganska ofta när en läkare är med i bilden, måste bara göras? 

Vi körde stenhårt på "vi pratar inte om det, nu bara gör vi det snabbt" i måndags när vattkoppevaccinet skulle in. Jag förberedde inte innan. Han visste inte vart vi skulle förrän vi gick in genom dörrarna. Ivan hann inte fatta vad som hände förrän sista sekunden och då drogs sprutan snabbt ut och sen var det över. Han grät i cirka en minut, jag hade väntat mig något mycket värre och längre. Hade väl öronundersökningen vid öroninflammationen i för färskt minne. Ivan blev inte ens så upprörd efter sprutan den här gången att han ville springa ut från mottagningens väntrum. Började leka rätt snabbt igen. Valde klistermärke med stor entusiasm. 

Överlag tycker jag det är ett jäkla dilemma det här med att liksom resonera med ett ovilligt barn som bestämt sig. Exempel: om jag hemma berättar att jo, idag ska vi till förskolan, får jag ett protesterande barn som vägrar sitta i vagn, vägrar klä på sig jackan, gråter i porten och på vägen dit. När han säger "gå till parken" och springer till hallen händer det att jag inte säger att nej, det är förskolan nu. För jag har testat det. Och det känns som att alla är överens om att det är the way to go, men alltså jag pallar inte? På vägen dit kan jag börja säga att vi ska till förskolan. Han protesterar men processen blir kortare än hela vägen från hallen. Lämningarna går sådär hur vi än gör. En minut efter att jag gått leker han glatt och trivs på förskolan. Han pallar inte separationer från mig och jag fattar inte riktigt varför det är så himla viktigt att jag ska ta fighten redan i hallen. 

Nå. Det här är nog en kort fas för snart kommer han ju fatta ännu mer och snacka ännu mer. Frågar han rakt ut kommer jag ju aldrig ljuga. Ser ej fram emot ytterligare tre eller fyra ÅR av ledsna lämningar om vi säger så. One down, many to go. 

PS de som säger "man vänjer sig aldrig" har faktiskt fel. Man vänjer sig. Det underlättar att verkligen veta och känna att de trivs där så fort man gått. Att se dem glada och tillfreds varje hämtning. Men jo man vänjer sig faktiskt vid att lämna sitt barn gråtande nästan varje dag, även om det kan te sig sjukt i början. Jag gillar det inte, vissa dagar gör det ont i mig, men andra knappt alls. Det var en passus. 

Kärlek i form av köpegods

En grej som ändå är bra med ett barn som lärt sig säga "jag vill inte gå hem, jag vill INTE gå hem" tolv miljarder gånger i rad efter förskolan och fram mot kvällningen efter besök i otalet antal parker är i alla fall att det är ganska enkelt att få med på en klassisk shoppingtur på Götgatan sisådär klockan 18.30 på kvällskvisten. Så vi passade på att köpa presenter till pedagogerna som tagit så väl hand om honom under året som gått. Jag antar att inte det här heller är normalt, men jag är så himla tacksam för att de finns, för att de orkar, för alla virus de kämpat sig igenom denna tunga säsong, för att de ser och alltid vill tänka ett extra varv för att våra barn ska få en så trygg, stimulerande och utvecklande miljö de kan få på förskolan. Så tacksam att min tacksamhet knappt vet några gränser. Och jag MÅSTE få bli den där eventuellt "fjäskiga" föräldern i gruppen (vi var tre föräldrar som gick ihop för dessa OBS) för de måste, måste, måste få tillbaka åtminstone en promille av det de hela tiden ger till mitt barn och mig. Tänker på alla samtal vi haft, hur de alltid tagit sig tid, hur de alltid sett Ivan. Tänker på perioden då han påverkades extra mycket av stimmet i gruppen och de byggde en koja med madrass under i hallen så han själv kunde få gå undan och titta i sagor i fred. Tänker på samtalen kring hans inskolning som var så tuff, så tuff. Tänker på det extra samtalet som handlade om att prata om döden med små barn. Tänker på hur de tog emot det när jag tyckte att en vikarie betett sig knäppt mot min unge vid en hämtning. Tänker på hur Ivan vuxit och utvecklats och på alla gånger han fått tröst i deras famnar vid lämningarna. Tänker på det och vill ge dem hela världen. I stället får de en varsin present. Passade på att köpa två till de på nya avdelningen också. Som hjälpt mig och Ivan att sakta fasa in honom i äldre gruppen nu i vår. Jag kan inte jämföra med andra förskolor men om det är såhär fantastiskt överallt kan jag knappt fatta vilket underbart gäng det finns där ute. En underbetald yrkesgrupp som är hjältar varje dag. Åååh så sentimental nu. Önskar jag kunde visa min uppskattning på något bättre sätt men såhär får det bli. Skrev asfjäskiga personliga kort till alla också. Ehe. Hoppas inga andra föräldrar ser när vi lämnar över. 

PS oväntad grej var ändå att han som sålde böckerna, som är en del av paketen, verkligen ONDGJORDE sig över den här tiden när man förväntas köpa saker till "alla lärare och tränare och FAN OCH HANS MOSTER". Förr i tiden räckte det tydligen med ett äpple? Oh well inte vet jag. Den som får min kärlek ska ha uppskattning och särskilt bra på att välja fina äpplen har jag nog aldrig varit. 


Röv

Men satan i gatan vilket surt barn jag har just nu. Kan bero på att han ballat ur med sömnen och somnar 22 och vaknar 06 och hävdar sig ha sovit färdigt. Eller fas eller jaaaaag vet inte. Men idag har utbrotten duggat tätt. Verkligen tätt. Fått krishantera i parker och affärer och nu innan läggning, äeh orkar knappt. Så sur. Bryter ihop över exakt allt. Tog tempen men den var fine så jag antar att det bara är såhär ibland. Men det är röv. Det är det. 

14 juni 2016

Ändå duktig - dock inte normal

Vill ändå ha beröm för att jag låtit bli trådarna om vaccin mot vattkoppor, trots att Ivan fick sin första spruta (av två totalt) igår. Trots att jag är #teamvetenskap i det här läget blir jag alltid lätt oroad och nervös när folk härjar loss om allt som är skit med vaccin. Har övervägt det här beslutet fram och tillbaka hundra tusen gånger (ärligt: mest för att en på hundra mår illa som biverkning och jag är så rädd för kräks) men landat i att jag vill göra det. Det ingår i så många andra länders vaccinationsprogram. Det är välbeprövat. Det verkar funka rätt bra. En tvåveckorsvab á la "tunga varianten av vattkoppor" skulle ta kål på mig i mitt ensamma föräldraliv. Jag pallar inte. Så det blev vaccination. Och jag har inte googlat på allt som är farligt med det, hurra. Däremot har jag som vanligt googlat på all fakta som hela internet rymmer angående när magsjuka egentligen smittar, om det smittar innan ett utbrott, med anledning av att en av Ivans bästa kompisar på förskolan kräktes inatt. Hallå, i JUNI! Är inte det förbjudet? Nätet är oense om detta men de flesta lite mer säkra källor verkar ändå hävda att magsjukevirus är droppsmitta som å ena sidan är enormt smittsamt men å andra sidan smittar genom partiklar av bajset eller spyan. Vilket ju torde vara omöjligt om det bröt ut sex timmar efter att de skiljts åt för dagen. Ändå ligger jag här, lite av ett nervvrak, inatt. Imorgon vid fyra har det gått 48 timmar. Då kommer jag pusta ut litegrann (har väl googlat ihjäl mig på inkubationstid också) men hålla mig på tårna till dagen efter imorgon eftersom ett fåtal virus smittar upp till 72 timmar. Har förberett med handdukar bredvid sängen inatt. Och nej, jag är inte normal, jag vet det. Men fobier är ju sällan rationella. 

Ska lägga mig och låtsas att jag sover nu och vänta in morgondagen. Allt känns så mycket enklare i dagsljus ändå. 

Sist vill jag bara säga att när ordet "själva" råkade stavas som "skälva" i inlägget nedan så var det autocorrect som gjorde felet, inte jag. Minns inte ens när jag bloggade från annat än mobilen sist och i appen går det icke att redigera i efterhand. Så ni vet. Att jag kan stava. Det är viktigt för mig. 

Nej jag är inte normal. 

Mule och klövar

Minns inte om det var i DN eller SVD som någon (var det Hanna Fahl?) skrev en jättebra artikel om familjeliv (alltså sidan) för en tid sedan. Minns inte heller exakt när och vad den handlade om, så den här ingången blev ju inte speciellt lyckad, det kan jag hålla med er om. Men det var något om att familjeliv anses så fult och lågt och att alla typ var överens om att hata på familjeliv, samtidigt som att alla (okej inte "alla" men många) hamnar där mellan varven. Och att dess forum är det största i Sverige, tillsammans med... Flashback. Äsch, minns ej. Men i alla fall. Det tycks som att mina dagar på familjeliv, och nu säger jag dagar och menar det bokstavligen - det antal timmar jag ägnat åt att läsa trådar om framförallt magsjuka och nattskräck där adds up i dygn, lovar, har blivit färre och mer sällan frekventa i takt med att Ivan blir äldre. Alternativt i takt med att det blir vår och han inte varit särskilt sjuk på ett par månader. Men ikväll var vi där igen! Den här gången var det höstblåsor och sökningen på dito som var orsaken. Ivan har kliat sig i munnen en dryg vecka nu och upprepade gånger försökt säga att han har ett "hårstrå" i svalget. Jag har inte sett något hårstrå och han har verkat pigg och glad i övrigt. Idag såg jag en liten blåsa på varje tumme. Inte röd eller öm eller särskilt utbuktande, men ändå. Så märklig grej. Och plötsligt kom jag på att jag själv hade en grej på fingret häromdagen. En svullnad. Röd och ond. Trodde jag fått en sticka och började operera mig själv med nål och sax. Det blev ett sår och sen var det inte så mycket mer med det. Förutom att jag själv hade en blåsa under tungan (?) i helgen. Tänkte jag bitit mig. Började dock lägga ihop ett plus ett och ikväll fick således familjeliv agera facit åt mina misstankar och det gick sådär för jag fick inga svar. Vetefan om han har höstblåsor eller om allt bara är av varandra oberoende slumpar. Ska ringa förskolan imorrn och fråga om det är okej att han kommer in med de här tummarna. Om jag tydde internet rätt är det en typ av förkylningsvirus som inte smittar via skälva blåsan utan fem dagar innan den bryter ut, genom luften som vilken förkylning som helst. Men bäst att kolla. 

Idag lyckades för övrigt personalen få honom att somna på dagvilan! Vilket gjorde att jag inte hade en sportslig chans att få honom att somna på kvällen. Kvart i tio checkade han ut. Trallandes. Så kan det ju också gå. 

Här: den mystiska blåsan. Fångad mitt i en sandlådelek. 


11 juni 2016

Moder tröttben har ordet

Okej, måste erkänna (samt planera för ang semester 4 veckor utan särskilda planer) att det här med att "bara ta det lugnt med Ivan i stan" är ganska härjigt och inte alltid helt enkelt att synka ihop med alla andras (läs: våra vänner aka sällskap) liv. Idag var en sån dag då vi fick kämpa för att få ihop det. Vaknade efter en dålig natt (Ivan sov ryckigt och kastade sig runt i sängen, trillade till slut ur denna och väckte både mig och sig med ett gallskrik följt av en kvarts förtvivlad gråt, sov någon timme, vaknade då han kissat genom blöjan, paus för blöjbyte, ytterligare en stund vaken osv) redan klockan sex eftersom jag i min enfald tänkte att det var lugnt att smyga upp och gå på toa (det var det inte - han vaknade och sade "sovit färdigt nu"). Alltså jag kände så tydligt redan vid sju att det här blir en lååååång dag. Trötta utbrott av gnäll och frustration avlöste varandra gång på gång på gång. Ivan ville gå ut i en park och satte på sig skorna redan vid åtta. Ute blåste det snålt och jag sms:ade i panik halva Södermalm för att hitta sällskap åtminstone någon del av dagen. Ivans sällskap roade inte mig just då, och detsamma gällde tydligen mitt för honom. Men det var en sådan där dag när "alla" var bortresta eller jobbade eller var upptagna på annat håll. Paniken. Till slut (och med "slut" menar jag klockan nio haha, men OBS att vi varit vakna sedan sex med idel gnäll sedan dess då) svarade Erika att vi kunde titta upp till henne och Jasse och Ayton en stund, så det gjorde vi. En halvtimme typ, men guld värd. Ivan och ayton gillar verkligen varandra och det är så roligt att se hur lika de är utvecklingsmässigt, jämngamla sånär som på tolv dagar. Det innebär tyvärr också att båda är extremt possessiva med sina leksaker, vilket kanske inte var en hit under rådande omständigheter. Gnäll-Ivan fick inte låna aytons leksaker och det var rätt ynkligt ett tag. Ändå bättre än i parkerna. Var glad att vi fick komma. Vid halv elva rullade vi vidare och fick svar från Emelie och ante som skulle gå på loppis vid Orionteatern. De hann inte ens komma till H:et i "häng på" innan jag bjudit in oss. Så vi gick på loppis ett tag. Ivan fick (ännu) en begagnad bil, tio spänn. Därefter kort lek i Nytorgsparken och ungefär där övergick snålblåsten till duggregn. Klockan var tolv och jag var fast besluten om att Ivan MÅSTE dagvila, första gången på två eller tre veckor, det sker enbart i vagn. Fuck regnet, vi gick ut och gick. Och strax före ett, i årstaviken, somnade han äntligen. Puh. Paus på en parkbänk (stegräknaren hade då för länge sedan vibrerat och markerat att slagsmålet (12.000) steg var nått. Jag var trött i kropp och själ. Såg en status från min vän Kristin som producerat ett av årets sommarprat och fick en snilleblixt - hon bor ju i Hornstull! TÄNK om hon var ledig för en fika? Det var hon! Lycka! Dock inte förrän en timme senare men det var gott nog. Vi bestämde träff i högalidsparken och jag hann fika på bio Rio på vägen dit. Mötte Kristin och hälsade på hennes gulliga bebis, väckte Ivan, promenerade till Zinkensdamm där vi drack kaffe och Ivan gungade en kvart eller så. Snart närmade sig klockan tre och Kristin behövde gå hem. Då messade Erika igen. De var klara på moderna museet och var på väg till båtcafeet i Skanstull vid vattnet. Jag rusade utmed hela årstaviken igen, en korv med bröd och pommes frites fick bli Ivans lunch. Han var på otroligt mycket bättre humör efte vilan och åt glatt och var mkt förtjust inför det faktum att vi skulle träffa ayton igen - andra gången på en dag! På båtcafeet drack jag och Erika ett glas rosé, barnen drack saft och en envis and hängde runt allas fötter. Allas humör på topp. Vandrade sedan till Skanstull och Ivan och ayton hade skitkul, sprang runt som små dårar och skrattade och lekte att en pinne de hittat var en motorsåg. Klockan närmade sig fem och jag började äntligen se mål i sikte. Denna dag skulle också ha en ände. Middag på McDonalds (ja jag vet - vår kosthållning är under all kritik men vissa dagar alltså...) och sedan hemgång. Nu, äntligen, är klockan halv åtta. Ivan verkar otroligt pigg och tittar på Daniel tiger på Barnkanalen. Jag har väldigt trötta ben (25.000 steg and counting nu) och tänker att såhär vore det bra om inte hela vår sommar blir. Jag måste kanske göra några konkreta planer ändå? Att hänga ensam med sitt barn i all ära, men det är liksom ganska svårt att stå för all stimulans själv med barn i den här åldern? Förskolan har liksom gjort honom ganska van vid att det händer saker konstant, med andra barn, och det kan bli så hiiiiiiimla kämpigt att ta sig runt en el dag (okej, en hel timme vissa stunder) utan sällskap eller planer. Han vill gärna leka med någon nu för tiden? Springa runt med minst en kompis och härja. 

Så ja. Ska tänka till kring sommaren nu och försöka göra åtminstone en eller två planer för våra fyra lediga veckor. Kommer vara ett (magert) vrak i mitten av augusti annars. 

Nu välling och läggning! Hej! 



10 juni 2016

Orange is NOT the new black

Oj vad tiden flyger och plötsligt är det fredag kväll igen och jag sitter vid mitt köksbord och det blåser och regnar och är säkert inte ens tio grader ute. Och jag gillar det. Veckan som gick kantades av trötthet efter den där park-efterfest-straffsparks-incidenten jag nämnde i tisdags. Samma dag ringde min barnvakt klockan fem och bara "han är så trött, hade inte ätit på förskolan idag, han kommer somna, vill inte äta, vill bara ha välling, hur ska jag göra" och det var ju inte precis oväntat. Rätt svar var naturligtvis: ge honom det han får i sig, vilket var välling, följt av allt annat han kunde tänka sig att äta eller dricka, vilket var isglass och makaroner, och försök hålla honom vaken till i alla fall halv sju om det går. På onsdagen somnade han, lyssna nu: kvart i sju. Med en annan barnvakt. Själv var jag på sommarfest med jobbet och hade väl druckit sisådär tre glas vin på en äng vid ett kubbspel vid tiden jag fick sms:et om att han somnat och jag kände en viss panik: det här var INTE natten då jag ville kliva upp klockan fem. Men så blev det inte. Han sov på, som en klubbad säl, till halv åtta i vanlig ordning. Förra veckan tyckte jag att han hade så sjukt mycket överskottsenergi och denna: not so much. Antar att det där går i perioder över tid.

Själv har jag haft en mycket bra, men ganska hektisk vecka. Jag var med och projektledde sommarfesten vilket inneburit att jag pillat en del med logistiken kring det den senaste veckan. Och så var det själva festen, i onsdags. Och igår var Elias här på middag. Och så har förskolan haft sommaravslutning, i form av ett vernissage där alla barnens konstverk (ehe) visades upp på alla väggar. Och jag har varit hos företagsläkaren och fått besked om att min kropp visar bättre och bättre värden genom åren som går (var där 2009 för första gången, gått var 3:e år sedan dess). Blodvärdena bättre nu, EKG också, lungor också, kolesterol och tja, vad det nu mer är man mäter. Enda inte så positiva var väl att min kondition kunde vara bättre, men det är ju ingen nyhet under solen. Är i princip aldrig andfådd. Har inte tränat sedan 2013 eller nåt.

På tal om träning förresten: gud vad jag saknat ridningen på sistone. Det enda jag vet som funkar som meditation för mig, sådär så att jag kan gå in i stallet på vilket jävla humör som helst och gå därifrån helt nollställd. På det bra sättet. En vacker dag ska jag plocka upp ridningen igen. Men just nu går det inte, inte alls. Jag har inte ens barnvakter så det täcker nästa veckas jobb, ridningen måste vänta.

De flesta har säkert redan hunnit se den här vid det här laget, men om inte: varsågod för tips. Vad underbar han är, visst?

7 juni 2016

Män och deras... Läten.

Det sämsta med min allé som det i övrigt finns en jäkla massa positivt med, är att den stora lekparken med dess basketkorgar och runda fotbollsplan inte så sällan lockar fulla personer att ta en högljudd paus där i natten. De kanske delar på en bag i box vid gungorna mellan tre och fyra. Eller spelar lite ljudlig basket mellan fem och sju på morgonen. Eller, som i natt, övar på sina straffsparkar mellan ett och tre. Tänk sju ASPACKADE män som brööööölskriker varje gång de skjuter i mål eller missar. Dvs vid varje skott. Brööööl. Från djupet av deras maskulina strupar. Fy fan alltså. Ivan vaknade såklart för allt ekar upp mot vårt sovrum och så låg vi där. Vakna mellan ett och tre. Jag låg och hoppades att någon med lite mer civilkurage än undertecknad skulle säga till, men det verkar inte ha skett. Låg också och drömde om att ringa polisen, störningsjouren eller helt enkelt skjuta dem med kikarsikte från vår lägenhet. Förlåt. Men alltså att vara vaken två timmar mitt i natten, gör ej underverk för varken Ivans eller mitt psyke. Lät honom sova ut till 08.30 imorse och är följaktligen sen till jobbet idag igen. High life.


6 juni 2016

You: rule

Okej, ni har genom kommentarerna på inlägget nedan räddat min kväll. Jag ska försöka fatta att arg är okej och att ivan inte tar skada av att jag tappar det ibland. Jag ska också bli bättre på att sätta ord på det som händer och att säga förlåt. Jag tror att jag i min familj när jag växte upp inte upplevde så mycket ilska. Inte sådan som kallades det i alla fall. Och jag tänker på att jag själv i relation till mitt barn undviker att säga att jag är arg. Som ikväll. Sade att jag var ledsen men ska sanningen fram så var jag ju asförbannad. Jag tror jag någonstans lite automatiskt tänker att arg, det får man inte vara på ett litet barn. Inte ens när det slår en. Överlag har jag väldigt långt till att erkänna (för mig själv) när jag är arg. Blir så mycket att stå upp för då. Konflikter där en ska hävda sin rätt osv. Rent generellt alltså.

Men jag ska tänka på det där framöver. Tänka att det är ok att visa ett helt spektrum av känslor och att alla är ok och inget är tabu. Samt det där med förlåt. Ska också bli bättre på. Tack igen för att ni finns och gör mig klokare.

Idag firade vi förresten bleck som fyllde ett år. Det var fint. Tyvärr är ju parken utanför en byggarbetsplats mer eller mindre, men det hindrade inte ivan från att ha det riktigt mysigt därutanför. De bjöd på glass och korv till barnen, och ett litet barnteatergig uppenbarade sig dessutom. Fin dag. Exklusive alla bråk dårå. 




För det skulle ju va dans dans dans

Men helgen i Göteborg var underbar i alla fall. Alltså jag hade så roligt till slut? 20 timmar med en underbar vän och massor av bubbel och ännu mera dans dans dans dans. Var så lycklig. Gjorde väl mig till åtlöje pga SÅ ÖVERTÄND där jag stod och dansade på läktaren tre eller fyra timmar i sträck men det var liksom inga alternativ. Kroppen behövde det. Sen hade jag träningsvärk i rumpan hela dagen efter men det var det värt. 


Den rasande morsan till den skitiga ungen

Okej vi måste snacka om mitt tålamod. Eller rättare sagt att det tryter ibland och jag kan bli så jäääävla arg på Ivan och där flyger all pedagogik ut ur fönstret och jag blir ett surt och elakt troll som troligen inte lämnar något vettigt efter mig förutom ett beteende man inte vill att sin unge ska plocka upp. Exempel: ikväll var han jättetrött. Och jag borde fattat att det inte skulle gå att få i honom i ett bad för han hatar att klä av sig kläderna men ändå försökte jag trots att han började skrika INTE NAKENFIS, INTE BADA (PS det här med att han tror det heter NAKENFIS? Har jag lärt honom det? Det känns inte så?) men jag framhärdade och tänkte att det kanske kunde bli bra. Men det blev det inte. Ett enormt utbrott följde och han klättrade ur badkaret snabb som en ål trots att bara vaderna doppats och sedan snubblade han på badrumsmattan och grät vilt och rusade in i sovrummet och letade upp ett par strumpor och vile bara klä på sig. Jag orkade inte ta fighten. Eller jag kom inte på vilket som vore värst att göra, att lära honom att genom utbrott slipper man trista grejer eller göra typ övergrepp på hela hans lilla person och brotta ned honom i ett bad han skydde som pesten? Valde att låta bli det sistnämnda. Men var sur inombords. Han var det... Inte så inombords. Vid läggningen började han skoja och rycka mig i håret. Jag sade till honom att sluta. Han slog mig då med handflatan i ansiktet. Skrattandes. Jag sade till på skarpen, att det gör ont och att en inte får slåss, osv. Han gjorde det igen. Då slog det typ slint i mig. Kastade alfonsböckerna ur sängen och slet vattenflaskan ur hans hand och släckte ljuset och ba OM DU SLÅR MAMMA BLIR DET INGA SAGOR, NU ÄR DET GODNATT, MAMMA BLIR JÄTTELEDSEN NÄR DU SLÅSS. Lade mig bortvänd från honom. Fick dåligt samvete på en sekund. Ivan däremot, verkade inte ha så mycket dåligt samvete. Han upprepade typ i glad ton: mamma blir jätteledsen. Pratade sen vidare om annat. Bökade runt en stund, på rätt gott humör men utan att närma sig mig, och somnade snabbt. Själv låg jag där och kände mig så jävla misslyckad och opedagogisk. Där sov min trötta och inte på en vecka badade unge och själv hade jag just flippat och kastat böcker över halva rummet som en annan galning. 

Jag försöker trösta mig med att jag liksom måste ha tålamod för två, som ensamstående förälder, och att alla gånger KAN det bara inte gå. Men jag hatar när jag failar. Jag hatar när jag går in i en känsla, typ ilska, och liksom inte kan tygla den. Barn lär sig inte av hot, mutor eller straff. Jag vet ju det här. Barn vill göra rätt och lär sig genom att få andra alternativ presenterade för sig. Fan fan fan. Nu vill jag väcka honom och säga förlåt men det går ju inte. Han skulle inte fatta vad det handlade om och han behöver sova. 

Gör ett nytt försök att vara perfekt förälder imorgon igen då. 


4 juni 2016

På tåg mot Håkis

Detta är sjukt. Jag sitter på ett tåg på väg mot Göteborg, alldeles ensam. Om några timmar checkar jag in på ett hotell på avenyn tillsammans med min kära vän från helsinborg. Och efter ytterligare några timmar går vi på Håkan på Ullevi. Hallå, detta är inte mitt liv! Detta VAR mitt liv, men är det inte längre? Eller? 

Ivan är med farmor och farfar och farbror på landet där de bor. Var ledsen när jag gick men glad en kort stund därefter. Jag känner och kände mig som en sån jäkla skurk. En egoist. Inte ens "mamma ska jobba lite, vi ses sen" utan nu bara "mamma ska iväg och götta sig helt på egen hand utan dig, vi ses imorrn". Får man ens göra så? Alltså SÅKLART man får. Men varför känner jag mig som en skurk då? För att jag är ovan? För att jag inte gjort sånt här så mycket de senaste åren? Alltså jag vet inte. Försöker hur som helst att låta den där skurkiga känslan att finnas och bara... Vara i det lite. Tror att i takt med att antalet mil mellan mig och Stockholm ökar så kommer känslan att avta och bytas ut mot pepp. 

Jag har liksom aldrig varit en arenakonsert-kind of girl. Har jobbat på massor av arenakonserter genom åren, men aldrig varit där som besökare och tittat. En gång gick jag på Bruce Springsteen, det var iofs bra för att vara arena, men ändå så... långt. Ryggen grät. Idag kommer vi att sitta ned, har platser ganska långt fram och det ska bli spännande att se om det går att bli medryckt även på det sättet. Mina bästa Håkan-konserter har varit de minsta. Såg honom första gången 2000 i en källarlokal i Gävle. Den var i princip tom sånär som på oss och några andra som fallit för singeln Känn ingen sorg. Efter konserten spelade vi basket med Håkan + gäng, för lokalen låg i anslutning till en basketplan i en källare och det "bara blev så". 

Sedan gick åren och hans publik växte och jag har väl sett karln spela kanske femtio gånger. Eller fler? På festivaler och mindre spelningar och på några av de större har jag jobbat under mina år som anställd på hans bokningsbolag. Några konserter har jag sett från scenen. Några från publikhavet. Någon på ett genrep. Ingen (!) sittande på en arena. Det blir intressant detta. Och jag hoppas det är härligt! Jag tänker att om 100.000 personer tycker det är härligt och värt så ska väl jag också kunna vara en som uppskattar formatet. Om jag bara testar. Vilket jag ska. Ikväll. 



Nu är vi i Södertälje. Tänker fortfarande på Ivan cirka 59 sekunder per minut. Men jaja. Detta är bra träning för mig. 

1 juni 2016

Åttahundra grader. Typ.

Skrattade till och kände igen mig till HUNDRA procent när en kompis (ja det var du Sara) skrev på en annan persons status om rådande värmebölja över Stockholm. att hon ända sedan helvetessommaren 2014 då hon var gravid (och jag släpade runt på nyföding i sele och typ rann bort av svett och panik på värmen) blir kränkt av alla grader över 20 och är bränd för livet. JAG HÅLLER VERKLIGEN MED? Förr i tiden ba: åh, härligt, sommar, gött. Nu för tiden: får känningar av panik och bara nääää inte en svettig jävla natt till! Det här hände också 2014. Jag insåg vidden av hur jäkla fångad i en värme man kan känna sig. Så med det sagt: det är lite för varmt för min smak just nu. Och då är det inte ens högsommar ännu. Hur ska detta gå? 

Har också börjat störa mig på luften i vårt sovrum. Vet inte om jag inbillar mig men jag tycker det känns kvavt därinne, jämfört med resten av lägenheten. Det är skumt eftersom jag vet att ventilationen fungerar bra, samt att jag har öppet fönster (lite), samt att dörren till resten av lägenheten står på glänt. Det BORDE finnas luft. Men rummet känns alltid mycket kvavare än andra rummen. Är det för heltäckningsmattan, slukar den syre på något sätt? Eller är det för att balkongdörren släpper in så mycket mer i vardagsrum och kök, jämfört med en glipa på en decimeter med en rullgardin framför sig? Eller inbillar jag mig helt? Ingen vet. Men Ivan var fan dyngsur av svett när jag vände på honom i sängen nyss. 

Hoppas en kallfront kommer snart. Jag vet att en inte "får" säga så men jag känner så, så what are you gonna do. Tur vi bor i kalla Sverige ändå. 

Förutom detta gnäll vill jag säga att ännu ett breakthrough hos Ivan skedde idag och det var att han RÅ-BONDADE med Fridas dotter ava, fem år. Alltså verkligen hittade till henne, ville ha henne nära hela tiden, ville åka vagn med henne (dvs sitta i hennes knä) och att hon och ingen annan skulle gunga honom i parkerna. Det var hemskt fint och rart och gulligt. När de satt där i vagnen i typ tjugo minuter hörde jag honom imitera henne också, plocka upp melodin i hennes meningar och försöka skapa egna med lite hittepåord här och där. I slutet av kvällen bestämde vi alla att Ivan kan vara Avas lillebror, för hon har inga syskon men vill gärna ha ett, och att Ivan därmed får ha ett låtsassyskon han med. Oh the joy. 



På förskolan går det fortsatt bra i nya gruppen. Men det kändes lite sorgset idag när jag pratade med en av hans nya pedagoger som sade att de större barnen liksom inte tycker det är superspännande att ha en liten en i sin grupp? Inte som att de är taskiga - inte alls - men de tycker liksom han är liten och jag får känslan av att han liksom leker mest för sig själv och att de redan har sina grupperingar. Försöker intala mig att det här ändå är rätt val och att det kommer bli bra till hösten. Då har ju tre månader till gått, och så börjar ayton i Ivans grupp också, han är lika gammal. Men ändå känner jag ett styng av oro och nostalgi när jag tittar på Ivans gamla grupp. Ser hur de tultar runt på gården, med pedagogerna jag liksom känner nu. De ska fortsätta ha den gruppen och Ivan ska till tre nya. I gamla kan jag alla barnens namn och känner flera av föräldrarna. Barnen skriker IVANS MAMMA när jag kommer. Vi ses på fritiden ibland. Och de, barnen, ska liksom fortsätta att hålla ihop allihopa och Ivan ska in i det här nya. Gaaaaah. Men igen: det här är mina känslor och inte hans. Lets stick to the program.