27 juli 2016

No möte bilsemester på ett tag

Nu är den i alla fall slut, bilveckan som blev nio dagar lång. Lika bra, kände jag när jag tömde handskfacket på parkeringsbiljetter för typ sexhundra kronor och betalade en parkeringsbot på sexhundrafemtio. Så hetsigt med parkering i Stockholm ändå. Men ändå. Lite saknar man den ju, bilen. Dagen spenderades sedan i diverse parker och jag fick klippa luggen under vild gråt från Ivan, som får panik av ljud av hårtorkar (och flygplan, och mixerstavar, och eltandborstar, och borrar) men det fick det vara värt. Den var trolligt lång och ful och så vill ingen se ut. På eftermiddagen åkte vi till Trekanten (sjön) och hade en urmysig grillkväll och picknick hos Frida och Niklas. Ivan fick lyckan att hänga med äldre barn och njöt halvt ihjäl sig. Somnade ovaggad klockan halv nio. End of report. 


26 juli 2016

Bilsemester del 8: förvåningens dag och vendelsö

Jag är så jävla förvirrad just nu. Först trodde jag att jag hyrt bilen till onsdag, sedan fick jag för mig att den 27:e var idag, tisdag, så då ringde jag firman och frågade om vi kunde behålla bilen till den 28:e. Men det kunde vi inte ty den var bokad. Så då ställde jag in planerna idag och var precis på väg att lämna tillbaka bilen, efter att först ha glömt var jag parkerat den och letat och letat på fel ställe i fel kvarter en skräckslagen kvart. Tills jag ser i min kalender att det var den 26:e och kollar på avtalet och inser att jag visst hade bilen tills imorgon ändå. Jahopp. Så var det med det. Dagen spenderades hos Ivans farmor och farfar på Gudö. I alla fall Ivans dag. Själv flängde jag runt som ett virrigt yrväder (med huvudvärk och extreeeeeem trötthet) och gjorde ärenden, köpte en bilbarnstol på blocket, hade terapi, handlade mat, åkte tillbaka till Gudö, åt middag, såg på när Ivan fröjdades med sin farmor, farfar, farbror och kusin. När vi sedan skulle köra hem missade jag avfarten till Södermalm, en avfart jag tagit sisådär tusen gånger, och hamnade "nere på stan" och lyckades för mitt liv inte ta mig hem igen. Förrän typ trekvart senare. Nu är vi i alla fall hemma. Trötta och svettiga. Ivan hälsar att hans dag får tio solar av tio. Min får fem. 


25 juli 2016

Bilsemester del 7: Ikea och var fan som helst så länge det inte är utomhus

Hallå, den TRYCKANDE hettan idag? Älskar ni den? Jag och min unge gör det ej. Vaknade halv nio och bestämde oss genast för att i det här vädret kan vi inte roa oss utomhus. Förlåt men. Det är för varmt. Fiskade i stället upp lina vid Nytorget och stack till Ikea i kungens kurva. Det var ett genidrag. Där var det svalt, rätt tomt, och Ivan hade minst lika kul där som i any random lekpark med främmande kids. Vi provade sängar och soffor och leksaker och shoppade loss på diverse bra grejer. Jag köpte till exempel en golvlampa, något jag saknar ungefär så länge jag bott här eftersom min lägenhet har ett tydligt mörkt hörn och detta hörn råkar vara bredvid soffan, där jag inte så sällan ligger om kvällarna. Mycket nöjd med detta. När vi hade ätit lunch (köttbullar) och kom ut var det ännu hetare i luften än innan, den gick faktiskt knappt att andas, så vi tog en vända till i bilen, denna gången till något slags byggvaruhus i Nacka. Sedan hemåt. 

På Nytorget mötte vi av en slump Ante och Josef och det passade utmärkt för jag lyckades utan större ansträngning locka med dem hem till oss på middag och ihopskruvning av lampa. Hurra! Efter middagen tog vi en kvällspromenad och nu är klockan snart åtta och jag ska börja lägga Ivan. Detta var alltså sista dagen med bilen, som ska tillbaka imorgon, och i hemlighet (okej inte så hemligt) önskar jag mig svalare väder redan imorgon. 


Bilsemester del 6: Mariefred

Igår plockade jag upp en spontan och bakfull vän, Elias, i Bredäng och satte mig på E20 söderut. Stannade vid en mack och käkade mackor och Ivan var som vanligt på strålande humör: 


Rullade sedan vidare till Mariefred och hälsade på min vän Anders och hans familj som var hemma på visit från England, där de vanligtvis bor. 

Det fikades och badades och lektes och tittades på både ånglok och ångbåt, och sedan for vi hem igen. Åt middag hos Frida och Frans. Slut. 

24 juli 2016

Bilsemester del 5: häringe slott

Idag var det alltså dags för slott. Och vilket genidrag till utflyktsmål det blev. Trots att mitt barn hatar att bada och varken jag eller Lovisa hade badkläder med oss så blev det så underbart. Vackra miljöer och ett lekrum (inte varje dag en får leka i slottsmiljö hallå!) som hette duga minst sagt. Och en lunch som var så himla god och en bilresa och fantastiska samtal på det. Älskade allt. Trettio minuter från Stockholm och som Lovisa sade: socialism i dess finaste form, man öppnar adelns bostäder för allmänheten att nyttja och njuta av. Så fint. 

Efter detta besökte jag en sjuk - allvarligt sjuk - vän och hennes barn och sedan grät jag hela vägen hem i bilen för att livet är orättvist och jag påmindes om dess förgänglighet. Jag hade solglasögon på men Ivan såg tårarna och konstaterade: mamma är ledsen. Ja, sade jag då. Mamma är ledsen men inte för någonting som du har gjort, jag är ledsen för att min vän är sjuk. Ivan kontrade med ett skämt som han vet att jag brukar skratta av. Det var så rörande och sorgligt och fint på samma gång. 

På kvällen kom lina förbi på ett glas vin. Ivan somnade 21. Jag pratade telefon tre timmar. Nu ska jag sova, omtumlad efter denna känslomässigt röriga dag. Puh. 



22 juli 2016

Bilsemester del 4: Skansen

Okej, såhär i efterhand: inte SUPERSMART beslut att ta bilen från Södermalm till Skansen och parkera för 70 kronor i timmen när parkeringen på Södermalm kostar 15 kronor för samma timme, och motiveringen att ta bilen i mångt och mycket var "slöseri att låta den stå när jag bara hyrt den i nio dagar". Men men. Nu fattades detta dumma beslut och nu skiter vi i det och går vidare till det positiva. 

Skansen! Så härligt idag! Inte alls mycket folk, men däremot underbara Monkan, ni vet min Skånebästis, hon jag lärde känna när jag pluggade i Gävle 1999-2001 och som varit en av mina närmaste sedan dess? Hon jag mötte i Göteborg för ett UHUHUNDERBHAAAAART dygn för någon månad sedan, Håkan och Ullevi och det där? Idag var hon och hennes man och två barn i Stockholm och vi bestämde lite hastigt och lustigt att mötas på Skansen. Hade förberett Ivan på att det skulle komma två barn att leka med men hade liksom inte så värst bra koll på att en nioåring knappt känns som ett barn för en tvååring? Vilket gjorde det hela helt perfekt om ni frågade tvååringen. Och nioåringen, som råkar "ÄLSKA BARN" och tycka att Ivan var "PERFEKT". Alltså de var så söta? Hittade varann direkt och sedan var han, melvin, världens bästa barnvakt i timmarna två. Sprang runt med Ivan på miniskansen (eller vad det heter) och de hade så roligt hela tiden. Knappt en enda gång kollade Ivan var jag fanns och det fullkomligen tindrade om honom av att få umgås med Melvin. 


Tyvärr behövde jag rycka dem ifrån varandra efter ett par timmar eftersom jag hade ett möte på söder och behövde lämna Ivan med sin gulliga barnvakt i en park. Jag har ju tidigare nämnt (otaliga gånger) att Ivan har svårt med separationer och att det blir ganska dramatiska avsked nästan varje gång jag behöver gå någonstans. Det har eskalerat på sistone kan man säga. Så fort jag berättar för Ivan att nu kommer snart den eller den komma och så måste mamma gå och jobba en liten stund, men jag kommer snart tillbaka osv, så bryter han ihop i total panik och förtvivlan. Klamrar sig fast vid mig, gråter och skriker MAMMA INTE GÅ och liksom nästan sliter av mig kläderna när jag till slut verkligen behöver lämna honom. Idag hände en så märklig sak i parken, relaterat till en annan sak jag tror jag nämnt vilket är Ivans stora kärlek till MÄN.

Strax innan barnvakten kommer stöter jag på två killar i en park som jag jobbat med för typ tio år sedan och inte umgåtts med mer än sporadiska träffar på någon konsert, backstageområde eller fest sedan dess. Båda dessa killar hade idag med sig sina respektive söner, också de två år, och Ivan blir direkt superförtjust i en av papporna. Johan heter han. Börjar fråga var Johan är så fort han rör sig några meter ifrån oss i parken, vill att Johan ska komma tillbaka osv. När barnvakten sedan kommer och det är tårar och panik (de har alltid supermysigt sekunden efter jag dragit och Ivan tycker jättemycket om henne och frågar efter henne när vi inte setts på ett tag osv)  från Ivans sida så börjar han vråla att han vill sitta HOS JOHAN!!!!! Alltså totalt förtvivlad. Han vill alltså, när jag måste gå, hellre sätta sig i en för honom okänd killes knä (han har träffat denna Johan i cirka fem minuter i hela sitt liv) och gråta klart än hos sin barnvakt, som han är van att hänga med. Efter en kort stund får jag sms från barnvakten om att han är glad igen men inte lämnat Johans knä. Anledningen att jag nämner detta är att det är något alldeles särskilt med Ivans kärlek till killar just nu och att jag funderar på vad det är. Hur kan kön spela roll för honom? Redan? Okej att han inte har en pappa och att han säkerligen är i en fas och ålder då det fattas honom på något plan, han har ju noterat att andra barn ofta har en sådan, pappa, men det här är helt extremt. Han väljer ut killar på löpande band och med dem är han på ett alldeles eget sätt. Lite tuffare, lite mer impad, lite vuxnare i stilen liksom. Det är samma sak med den här personen som jag börjat träffa på senare tid. När han ger Ivan mat så äter han, smakar saker jag aldrig ens fått honom att titta på då jag försökt innan. När jag behöver lämna honom hos honom för kortare stunder finns ingen tillstymmelse till sammanbrott. Samma med Ivans farbror. Jag tänker mycket på det här. Är det en pappa ha söker, kan han ens formulera en sådan längtan för sig själv, eller VAD i killar är det som är så himla spännande och fascinerande? Jag vill ju gärna tro att det inte ska höra någon större skillnad - kön som kön liksom. Alla har olika personligheter och individuella drag. Men det här är inte tillfälligheter, fan. Ivan älskar sina killar. Hmm. Får återkomma i ärendet men ni kanske har några smarta tankar? 

Hur som helst, ännu en fin sommardag med min lilla pys fick jag. Lyllos mig. 


På bilden: glad jag, och min fina Monkan. 

Bilsemester, del 2 och 3: väddö och gudö

Himla bra grej det här med bil ändå. Igår morse vinkade vi adjö till min mamma, som sovit kvar, och styrde kosan mot väddö. Jag hade tänkt att det låg någonstans nära, typ Värmdö, men det var ju bortom Norrtälje och nästan två timmars bilfärd. En utmaning! Men det gick bra. Vi hälsade på Erika och Jasse och deras Ayton, på veckan jämnårig med ivan och dessutom till hösten en gruppkamrat på förskolan. Så mysigt att de ska få hänga varje dag snart! Båda barnen blev så himla glada att se varann och nästan direkt då vi kom fram sprang de iväg och roade sig själva i nåt hörn av den extremt lummiga trädgård som sommarhuset bjöd på. 


Aytons och Ivans personligheter är ganska olika: ayton är modig och bestämd och tar för sig mer än Ivan. Mer fysisk är han också, både när han är peppad (vill kramas, hålla hand, dra med Ivan på utflykter) och missnöjd (slänger grejer, gapar och är arg osv). Det är en klar utmaning för Ivan - speciellt då han är trött - att hantera och mellan varven blev han ledsen för att han kände sig lite jagad. Det kunde handla om en leksak som Ivan lånat av ayton som ayton plötsligt ville ha tillbaka, eller att ayton försökte rycka med vattenhatarbarnet Ivan till sin plaskpool för att bada tillsammans. Men för det allra mesta var det så himla fint och härligt. Vi tog en kort cykeltur till en strand. Spännande tyckte barnen att sitta i kärran tillsammans. 


På kvällen somnade barnen och vi vuxna åt god mat och drack vin. Jag fick nån form av svacka och gick in i ett konstigt mood som jag inte pallar gå in djupare på här men som min terapeut (thank god för henne och hennes generösa sommartider ehe) fick hjälpa mig med idag. Vilket var anledningen att vi strax efter frukost imorse fick bege oss hemåt igen. När jag gick på terapi mötte ivan farmor och farfar, som skjutsade ut honom till Gudö där det plockades hallon och lagades pannkakor. Ivans keps hade försvunnit men när jag kom ut, några timmar senare, sprang han runt i en solhatt som tillhört hans pappa för sisådär trettio år sedan. Så oerhört gulligt. 


Resten av dagen ägnades åt grill och mys med Ivans farmor, farfar, faster och farbror. Alla glada. Ivan fortsatt på ett så himla fint ställe i livet. Vid åtta rullade vi hem och vid nio sov han. Jag fick lite efterlängtad egentid och strosade runt och skrev lite, svalkade mig på balkongen, läste lite och tja, sen var klockan tolv. Dvs nu är vi i realtid. Imorse vaknade ivan 09.30 som en annan tonåring. Hoppas på samma imorgon. Då ska vi bada (vem lurar jag - INGEN kommer ens gå nära vattenbrynet) och sedan ska jag träffa en gammal bekant från bokförlagstiden och ta ett glas vin och prata bokprojekt. Dagarna rullar på som ni hör. Det låter nog ganska harmoniskt när jag skriver om det, men jag är ganska trött. Det är ett ständigt planerande och improviserande att fylla sommardagarna med aktiviteter som gör det roligt och givande för ivan. Att glida runt ensamma i ett tomt Stockholm finkar liksom inte. Oh well detta är lyxbekymmer och egentligen är jag mycket tacksam och nöjd för sommaren hittills. Lite trött bara. 


19 juli 2016

Två meter bort

Ivan har börjat sova i sin egen säng om nätterna, såhär sent omsider. Alltså: frivilligt. Och för mig är det så dubbelt. De dagar jag sover ensam i min dubbelsäng, en dryg meter från hans, saknar jag honom så nedrigt mycket bredvid. Ibland även de dagar jag inte sover själv, ehe. Men håller på att vänja mig. Försöker iofs alltid lägga honom bredvid först, mig men ikväll frågade jag var han ville somna och han bara: i lilla sängen. Jahopp. Inga försök att krypa tillbaka till mig förekommer under nätterna heller. Däremot förekommer en del fall ur sängen, hans alltså, för den har ingen stödbräda (lång historia men slut på Ikea bla) och jag har tänkt att han lika gärna kan få lära sig the hard way. Det är ett litet fall och heltäckningsmatta samt kuddar bredvid/under. Ibland när han trillar ur fortsätter han sova på kuddarna på golvet. Men i alla fall. Det är konstigt att ligga här nu. I den här stora sängen där jag plötsligt kan sträcka ut mig i alla möjliga riktningar. Läsa bok till sent inpå natten. Det är på tiden, tänker kanske ni. Och jag håller väl med. Men lite märkligt kan en väl ändå få tycka att det känns? 

Bilsemester, del 1: Hölö

Hölö. Här har jag spenderat min barndoms sommarlov, liksom min pappa gjorde cirka trettio år tidigare än jag. Och min faster. Och mina kusiner. Minst en gång varje sommar försöker jag hinna hälsa på min faster här. Minst en gång varje sommar tänker jag att det här måste jag göra oftare. Men sen blir det inte riktigt så. Livet kommer emellan osv. Hur som helst. En fin dag blev det. Imorgon går färden mot väddö och Erika och Ayton. 


Gotland i punktform

Hemma igen! Gotland var underbart. Här presenterat i punktform pga, tja, varför inte. 

* stort var: att se Ivan, Bill och Josef interagera och leka med varandra. Imitera varandra. Krocka med varandra, bli ledsna på varandra, bli sams igen. Gå i takt och otakt med varandra kring sömn och hunger och lek. De stunder då de alla hade roligt tillsammans eller lekte sida vid sida med sina egna små projekt fick samtliga föräldrar i sällskapet stora påslag i ömhetscentret i hjärnan. Mellan varven gick ju allt rätt dåligt, såklart, men då brukade vi göra egna utflykter och sära på gruppen. 



* egna utflykter: så stort att ivan plötsligt älskar att åka bil med mig. Sitter där och småpratar och filosoferar. Glor på vindkraftverk och reder ut med mig huruvida det heter vindrutetorkare (nej) eller är en helikopters propeller (nej) och lär sig saker. Nya ord, nya tankar, nya intryck. Att ta det lugnt och att fatta att när mamma kör bil får man inte skrika eller kräva aktiv handpåläggning för det är farligt. Man får vänta. Och prata. Och det gjorde vi, massor. 



* sömnen: Ivan sov ca 20-08 varje natt. Helt stilla. Inga långa nattliga turer, knappt mardrömmar, ingen gång trillade han ur sängen. Jag fick verkligen tid utan honom på kvällarna, tid som ofta spenderades med ett vinglas i handen, insvept i en filt, sittande under bar himmel och pratandes i timmar med den där som jag saknade. Men också med gänget på plats. Vin samtal och spel. Mys. 



* regniga dagar. Det regnade bara en av sex dagar och tur var det för GUD vad lång en regnig dag blev med tre tvååringar. Vanligtvis kan en ju tänka att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, men denna dag HÄLLREGNAR det och ingen lyckades liksom få det minsta kul utomhus. Jag och Ivan drog till biblioteket i Hemse och fördrev ett par timmar, men det var segt. Det var det. 


* Visby. En dag fick jag panik på alla fästingar och stack till "stan" och träffade en kompis med jämnårigt barn till Ivan. Tips på sjukt bra park för barn i Visby: den i Almedalen. Alltså SÅ GRYM park? Lycka för barnen som fått roa sig med träd, gräs och stenar en tid. Lunch på torget var mysigt och picknick i botaniska likaså. Vi gillar Visby. 



* hemresan. Bytte till båt och vaskade en flygbiljett hem och unnade oss en egen hytt och det var GENI. Alltså kommer aldrig kunna resa på annat sätt till Gotland igen nu? Glöm allt hets i cafeterian. Glöm att försöka få intensiv 2-åring att chilla i salongerna med vilstolar. Fram med barnprogram, padda, picknick och bara MYS. Så värt varenda öre av de 750 spänn som hemresan kostade. 


* att komma hem. Ändå en schlager. Nu har vi hyrt en bil och ska göra små utflykter i närheten av stan den närmaste veckan. 

13 juli 2016

Fäst vid mig

Vaknade, klädde av ivan naken för en rejäl fästingscanning, hittade inga. Däremot på mig själv, i armvecket, en JÄVEL måste ha skjutit sig rakt in i en fet ven för den var så.... stor. Alltså bubblig och sådär som de kunde se ut på hundarna ibland när de haft det riktigt lugnt och gött därinne i pälsen. Äeh fy fan. Paniken. Lämnade Ivan naken i sängen och rusade in till Ruben som fick ta bort den med en pincett. Den satt så hårt. Ville ej bort. Nu har jag latent panik av äckel och tbe-ångest. Min vaccination fullbordades sommaren 2010 och jag vågar inte googla på om effekten gått ur nu, men det har den väl förmodligen. Gah. Sån idiot som inte vaccinerat oss. Hatar mig själv intensivt nu. 

12 juli 2016

Tisdag på Gotland

Inatt fick jag ett infall och bokade om hemresan. Tänkte att det verkar ju onödigt att ta det där jävla flyget som han tydligen har sådan panik inför (varje gång vi sätter oss i bilen frågar han nervöst "inte flyga flygplan" och pratar om det flera gånger varje dag, hur läskigt det var) om det finns platser på färjan. Och det gjorde det ju. Så jag bokade om. Vaskar därmed två biljetter med flyg, åker båt hem, vi får öva på att flyga en annan dag. Så får det bli. Jag har ju råd. 

Idag, tredje dagen på Gotland om jag räknar rätt, hälsade jag och Ivan på en kollega som har sommarhus bara tio minuters bilfärd från vårt. Sedan åkte vi till klintehamn via nån hästgård som också var café. Vet inte om det är all utomhusluft som gör det men Ivan är så trött på kvällarna nu. Att lägga 19.30 har hittills varit noll problem. Han har vaknat efter 08 båda morgnarna och imorse var det jag som väckte honom. Så märkligt. Jag tycker vi tar det ganska lugnt. 

Att hänga i gäng om 5 vuxna och 3 2-åringar på en rätt begränsad yta går långt över förväntan. Barnen leker och har kul, Ivan blir ganska lätt uttråkad när vi är för mycket på hemmaplan men då hoppar vi in i bilen och gör nån utflykt. Att köra bil med honom nu är så kul, vem hade kunnat ana? Vi pratar och sjunger och ibland sitter vi tysta och funderar och han liksom verkar verkligen tycka att det är härligt. Ingen iPad så långt ögonen når. Han tittar på grejer och berättar för mig vad han ser (kallade vindkraftverk för vindrutetorkare idag) och jag återkopplar och han får leda samtalen dit de hannar. Det är en OERHÖRD skillnad att bila med en 2,5-åring jämfört med en 1,5-åring märker jag. Till min stora förtjusning. Ser framför mig hur vi bilar genom Sverige inom inte alltför många år. Min roliga unge. 

Utöver det: semester är så fint och bra men det är ändå något lite lätt ansträngande med att vara borta från rutinerna hemma. Idag lyckades jag inte få till en dusch, till exempel. De där säkra ställena man kan skapa sig i sin egen miljö hemma finns liksom inte och allt blir väldigt mycket att vara förälder och när jag inte är det, att bidra till gruppens göromål så mycket jag kan. Det är också något med att umgås med andra par, som har barn, som får mig att känns mig lite tröttare än vanligt. Svårt att förklara men det tangerar samma känsla som jag hade när vi var två föräldrar till Ivan: det fanns så mycket förväntan och förgivetttagande (eh, hittar ej ordet jag söker) och bekvämlighet i att vara två och när jag ser andra som är det blir jag på något sätt påmind om att jag inte har det. Det är inte bara negativt, jag kan generellt tycka att många som är två föräldrar till ett barn gör saker mer komplicerade än de behöver vara (kring läggning, matlagning, blöjbyten, you name it: man BEHÖVER liksom inte vara två i allt), men ändå finns väl en viss avund i mig som aktiveras då. Antar jag. I brist på bättre ord. Svårt att förklara. Oavsett vad det handlar om så längtar jag lite hem ibland. Inte så det tar bort från känslan av att det här - hittills - är en extremt fin vecka, men lagom så att jag funderar på vilken dag i veckan det är (tisdag, kom jag fram till) och tycker att det är ganska lagom att åka hem framåt lördag. Vilket vi ju ska. 

Imorgon ska vi dra till en strand. Inatt blåser det mycket. Jag har fått en fästing och några myggbett. I övrigt inte så mycket att rapportera om. 

11 juli 2016

Been so good to me

Men fy skämmes på mig som tystnat så totalt här. Det har varit ett par, tre, röriga veckor helt klart. Och jag har knappt haft någon tid att skriva och när jag har haft det har jag skrivit på bokprojektet och tiden har gått och tja, nu är det semester och jag skriver det här från en liten gäststuga bredvid en alldeles underbar annan stuga, någonstans på Gotland (nära Klintehamn, det är ungefär det jag vet). 

Ska inte tråka ut er med detaljer om resan hit eller jo förlåt, jag måste? Pga vid sådana tillfällen får jag använda ALL min fucking självbehärskning och viljestyrka för att inte brista ut i en aldrig tystnande klagosång över HUR JÄVLA TUNGT DET ÄR ATT ALLTID VARA ENSAM MED SITT BARN och aldrig få en endaste liten paus. Det här hände: Bromma flygplats i 1,5 timme. Världens minsta och tråkigaste terminal. Ivan började tjata på att få flyga flygplan redan efter fem minuter och hans tålamod prövades hårt när han fick vänta, vänta och åter vänta. När vi väl boardade var han trött. Och lagom till säkerhetsgenomgången innan planet lämnat marken deklarerade han högljutt att han ville kliva av, han hade "flugit färdigt". Sedan var det visst ett propellerplan vi flög och de låter tydligen så ända in i helvetet högt, så han flippade vid start. Alltså verkligen flippade ur i ren och skär panik. Grät sedan intensivt och tröstlöst i 45 minuter, tills vi landade igen. Jag kramade honom och vaggade honom i min famn och hans hjärta pickade så snabbt, han var verkligen så himla rädd och omöjlig att lugna ned. Väl på flygplatsen visar det sig att följande saker behöver lösa sig exakt samtidigt: 

1. Biluthyrningsfirman som skulle ställt en bil åt oss på flygplatsen har inte fått in min betalning och har därför ej levererat en bil åt oss på flygplatsen. Söndag kväll. Panik. Sliter med telefon och internetbank och samtal till firman som gått för dagen parallellt med att slänga av bagage och vagn från rullbandet, som Ivan samtidigt försöker hoppa upp på. Behöver få ned honom i resevagnen pronto. 

2. Resevagnen har fått två deciliter nyponsoppa över sig. En tetra har spräckts i bagagehanteringen. Allt är orange och kladdigt och blött och behöver torkas innan jag kan sätta Ivan där. Samtidigt som jag försöker lösa så att vi ska få en bil. Ivan får sammanbrott nr 25 denna eftermiddag. Är trött, varm, har inte ätit, har ingen ork att vänta. Skrik och nyponsoppa över hela flygplatsen. 

Ja, men sedan löste sig bilen och vi kunde börja rulla. En timmes bilfärd senare var vi äntligen framme vid stugan och allt var faktiskt helt paradisiskt. Barnen lekte och sprang runt på gräsmattan i eufori. Vi tre vuxna fick ta ett glas vin tillsammans och äta lasagne. Slutet gott allting gott. Ivan somnade glad vid halv nio. Puh. Men det var tungt där ett tag. 

Nu inleds alltså min semester och vi har fyra veckor tillsammans, jag och Ivan. Han går igenom en sådan fantastisk och strålande period nu (utläggningen ovan till trots) och är så kommunikativ och lycklig och pratglad och humoristisk. Maten går det sådär med, det blir mycket välling, men i övrigt bara: himmelrike. Igår sade han spontant att han älskade mig för första gången. Han har börjat sova så smått i sin egen säng om nätterna (den står en meter från min). Han dagvilar inte och är enkel att lägga. Bara ibland vill han kliva upp 04 på morgnarna, oftast 07.30 och det kan man ju leva med, right. Jag har fått tillbaka lite tid på kvällarna och har kommit en bra bit in i det som ska bli en bok sen. Det projektet håller jag en bit härifrån tills det kommit längre och jag har lite mer konkret att dela med mig av. Men det... Händer. Så kan vi väl säga. 

En annan grej som påverkat min tystnad och tidsbrist på sistone är att jag har börjat... ptja: träffa någon. Så kan vi säga. Vi får se var det landar, om det landar, jag får nog anledning att återkomma i ämnet av den ena eller andra orsaken. Jag känner att jag lever om vi säger så, med allt vad det innebär. 

All in all: juni och juli you been good to me (and Ivan) och det tackar vi för. 


4 juli 2016

En liten låtlista

Jo, jag har visst börjat tycka att musik är roligt och viktigt igen? Första gången på flera år. Vilket gör att låtarna jag nu lyssnar på har ett par år på nacken hehe, men vad gör det? De är ju så BRA. Gjorde en liten spellista igår när Ivan hade somnat. Och  med "liten" lista menar jag cirka 320 låtar. Samtliga uuuuuuuuurbra om ni frågar. Här får ni, om ni är sugna!

3 juli 2016

En helg ett liv

Fredag: pizza hos Emelie och Ante. Josef och Ivan hittade varann i soffan och spelade gitarr tillsammans i säkert en kvart. Mycket lyckat. Sedan hem vid halv åtta. Inget mer att nämna om denna kväll. 

Lördag: buss till skärgården. Ivan var cranky så som han ofta är när vi umgås med sådana som ibland passar honom och jag är med. Gnäller, klänger och vaktar på mig, utbrott och allmänt much to handle. Så himla trist, alla som passar honom vittnar unisont om att han aldrig är sådär när de är själva med honom. Då äter han bra, leker självständigt, bryter inte ihop hela tiden. När jag är med: matvägran, gnäll, vakta på mig och sammanbrott rätt ofta. Det är svårt att inte tänka att det är ett kvitto på dåligt föräldraskap från min sida men jag kämpar på. Synd bara att alla verkar tycka han är mycket svårare när jag är med. Och synd för mig med, för det är inte speciellt lätt att ha med honom att göra sådana dagar. Utan mat i magen sjunker hans ork och tålamod snabbt. Det blir en massa tjafs. Nåväl, efter att ha varit allmänt bitchig i typ tre timmar så lossnade det till slut och Ivan och Lena hade många fina ögonblick på stranden och vid hennes underbara hus. Bästa bilden var denna: 


Bussresan hem tog 45 min och det var så nära att han somnade. Ingen mat osv. Fick panik pga klockan var halv sex, så jag gav honom lite Cola i en nappflaska. Förlåt. Men det var kris. Väl hemma åt han ikapp det han missat under dagen och sedan följde en enkel läggning vid åtta. Jag satt uppe och skrev och lyssnade på musik. Inte tokigt alls. 

Söndag: först parken, där Ivan äntligen fick återse sin favoritkompis från förskolan, Oda. Hon har varit på semester några veckor och sjuk innan dess så jag tror det gått tre veckor sedan de sågs sist. Och de blev så glada att se varann igen! Pep av lycka båda två. Så fint. Sedan drog jag och Ivan till Gröndal och åt lunch hos Frida, Niklas och femåriga Ava. Vi tryckte i barnen cirka fyra glassar var framför barn-tv i soffan eftersom vi (vuxna) ville lyssna på dagens sommarprat. Det var angeläget för mig. Även denna dag misslyckades jag att få Ivan mat så när effekten från glassarna dalade vid tre var det språngmarsch till McDonalds som gällde. En pommes frites och en fjärdedels hamburgare senare var humöret åter på topp. Stack till parken hemma igen, mötte Bill och Oda en gång till. Barnen lekte jättefint tillsammans, älskar när det blir så, och vid fem stack vi hem och åt middag. Även denna dag åt Ivan ikapp i hemmets lugna vrå. Åh vad jag längtar till dagen då han fattar att det är en bra grej att äta regelbundet. Även om omständigheterna inte är 100% som vanligt. 


Här är Ivan och Oda. Fina barn. Tycker så mycket om henne, världens gulligaste temperament och tja, delar Ivans förtjusning kan vi väl sammanfatta det med. 

Ivan somnade lugnt och glatt kring åtta även idag. Imorgon inleds min sista vecka på jobbet. Den kommer också att innehålla en del fix inför Gotland, dit vi sticker på söndag om en vecka. Ska dela stuga med Bill och hans familj, och Josef och hans dito. Ser med skräckblandad förtjusning fram emot att vara på annan ort, tätboende med två andra tvååringar, en vecka. Ivan kommer väl typ äta... Inget alls? Gah. Men hoppas det blir bra. 

Over and out. Mer personliga poster kommer lite längre fram. Det är en massa grejs jag inte kan prata om just nu. 


2 juli 2016

På en buss

Ni vet hur jag drar mig för alla resor som är längre än en halvtimme med Ivan? Vilket iofs kanske är fånigt men jag tycker det är så sjukt jobbigt när han härjar och skriker och det blir sällan knappt värt det. Nåväl, idag är vi på väg till Ingarö med en buss från Slussen. Vi ska hälsa på Ivans ena barnvakt, äta lunch och hänga med hennes katter och på en brygga. Om det slutar regna någon gång. Såhär peppad var Ivan innan vi åkte, fick ett viktigt uppdrag i att "hålla blommor". 


Den här veckan har jag inte skrivit så mycket, märker jag. I alla fall inte här. I min dator däremot, har det samlats en jävla massa ord. Det räckte med att jag bestämde mig för att testa den här bokgrejen och så lossnade orden också. I alla fall förra veckan. Har samlat ihop ett trettiotal sidor och tycker hittills inte att det är helt fruktansvärt banalt, en känsla jag ofta har inför mina texter när de har en liten tid på ryggen. Det är ett problem. Hoppas det inte kommer förstöra för mig nu. 

I övrigt har veckan bjudit på en chocktidig morgon då Ivan satte sig upp i sängen och deklarerade att han sovit färdigt klockan 04.00. Omöjlig att resonera med och mycket skeptisk till mina ord om att det var "mitt i natten" klev han upp och ut i vardagsrummet som badade i gryningsljus. Jag spenderade sedan morgonen googlandes på persiennfirmor, det räcker tydligen inte att bara ha halvmörkt i sovrummet. Klockan 06.30 var vi ute och traskade i årstaviken. Med alla motionärer som joggade då. Vid sju somnade han i vagnen och vid åtta vaknade han på förskolans gård. Mycket upprörd över att vara där. Dygnet som följde blev lite... Trött. Men det gick ju. Natten efter var allt som vanligt igen. 

Nu närmar vi oss vår hållplats och jag måste samla ihop oss inför avhopp. En vecka kvar till semester för oss nu. Ser fram emot den, och sommaren, med skräckblandad förtjusning.