22 september 2016

Förlust


En dag
har det plötsligt hänt,
det som aldrig skulle
få hända.
Det som griper in
och gör mörkret
till en följeslagare i våra liv.
 
Då,
när det är natt,
inte bara i yttre utan också
i inre mening,
går det inte att tvinga livet.
Då återstår bara
att låta tomhet
vara tomhet
och saknad
saknad
 
I väntan på ljuset 


Av Lisbeth Gustavsson

20 september 2016

Rapport från våndornas näste (aka min lägeneht)

Det här med att skriva en bok. När det är på riktigt. När det finns ett förlag och en deadline att förhålla sig till. Jag trodde inte att jag skulle drabbas av skrivkramp, det har liksom aldrig varit mitt problem att INTE få ur mig ord? Mitt problem har snarare varit det omvända, jag skriver för mycket, för långt, är helt inkapabel att fatta mig kort. Till nu. På tisdagar och torsdagar har jag ledigt från mitt vanliga jobb och sitter hemma och skriver. Eller, tja, vissa dagar skriver jag inte så mycket. Vissa dagar växer mitt dokument bara med en halv sida. Vissa dagar går jag igenom de sidor som finns. Vissa dagar, ganska många på sistone, läser jag de kanske 100 sidor som nu finns och tänker att det är helt jävla värdelöst. Att jag skäms inför tanken på att det här ska ges ut. Att det är och var en idiotisk idé att någonsin gå på möten med förlagen, ännu mer att skriva avtal med dem. Jag börjar bli så trött på min egen historia. Trött på att läsa om den, trött på att ha med den att göra överhuvudtaget. Och det gör ont att gå tillbaka. Både till tiden efter han dog och till tiden innan, då vi levde båda två. Jag undrar vad det är jag har gett mig in i.

Med andra ord: jag är precis som vilken skrivande människa som helst. Precis såhär sade alla, jo men faktiskt alla, att det skulle bli vid något eller flera tillfällen under processens gång. Jag hade bara svårt att se det framför mig. Att känna att det gällde mig. Nu sitter jag här och det är tisdag och min första, av två, skrivdag den här veckan är över. Dokumentet har vuxit med några sidor idag. Ett par, tre stycken tycker jag verkligen om. Minst lika många tycker jag är värdelösa. Men jag skriver ändå. Skriver ut alla sidorna (min nya skrivare RYKER när den spottar ur sig sidor, det är lite oroväckande ändå) och lovar mig själv att när nästa skrivdag kommer, på torsdag, ska jag ha läst igenom allt. Strukit under där det inte fungerar. Ändrat i vissa formuleringar.

Mitt mål med september och oktober är att skriva och ta mig framåt. I november vill jag närma mig målgång för det första grova utkastet. I december, januari och februari: korra, ändra, stryka, göra om där det behövs. I mars: slutgiltig inlämning. Hittills tror jag att det kan fungera. Är bara lite förvånad över att det inte är så lätt som jag trodde.

10 september 2016

Ett boktips, som omväxling

Det är så skönt att vara hemma igen. Det är SÅ skönt att vara hemma igen. I min soffa, med mitt barn sovande i rummet bredvid, med mina saker omkring mig, med värkande ben efter släpande av resväska genom Londons tunnelbanenät idag. På flygplatsen insåg jag förskräckt att jag 1. hade 40 pund kvar i kontanter och 2. inte hade något att läsa på vägen hem. Så jag shoppade lite böcker och tidningar. Närmare bestämt följande: 



Tidningarna verkar jätteintressanta, har aldrig hört talas om dem tidigare men listan på skribenter kändes inte ospännande: 



I alla fall, det slutade med att jag läste hela boken i stället för någon av tidskrifterna. Grief is the thing with feathers. Och tyckte jättemycket om den. Det är ganska sällan som jag läser böcker om förlust och sorg nu för tiden. Förut tuggade jag i mig i princip allt som fanns därute, men hade svårt att relatera till andras berättelser och känslor och kände mig antingen alienerad, utanför, udda, eller helt sonika bara... dålig. Svårt att beskriva. Och sedan det stått klart att jag själv kommer skriva en bok på temat (mer om det senare) har jag ännu mindre orkat läsa andras berättelser om förlust. Kanske för att inte ge mig själv mer prestationsångest än jag redan har. 

Men den här boken var kort, kändes annorlunda eftersom den verkade handla delvis om en kråka (?) som flyttar in i en sörjande pappas hem strax efter att hans fru gått bort, den var inte på mitt eget språk och den såg ut att stundvis mer likna poesi än en roman. Så jag började läsa. Och fortsatte. Och fortsatte. Grät under tiden. Den tog ungefär en dryg timme att läsa ut och jag tyckte jättemycket om den. Tyvärr är jag alldeles för trött för att formulera mig kring den så i stället rekommenderar jag den här recensionen samt lägger in de här bilderna som smakprov. Vassego för tips! 







Snurrigt från Shoreditch i London

Hej från London! Nu vill jag varna för ett riktigt osammanhängande inlägg här för jag är så trött och kroppen min vägrar att fatta att det är UNN och HOTELL och INGA TIDER ATT PASSA och möjlighet att SOVA UT som gäller. Så den vaknar vid helt vanliga timmen fem om morgnarna, vilket i och för sig är klockan sex i Sverige, men det känns ändå ganska o-unnigt kan jag tycka. Det positiva med att vakna fem är dock att en får jättemånga timmar för sig själv att vara vaken på. Till exempel så kan man då dricka kaffe på hotellrummet (älskar hotell med kaffemaskin på rummet, eller jag menar kaffe-te-påse och vattenkokare, som i det här fallet), chatta med saknade och kära, skriva på en bok eller bara glo en stund på en serie. Klockan är faktiskt redan halv nio, ser jag nu, vilket gör att jag utan problem spenderat tre och en halv timme här på lilla rummet. Nåväl. Nog om detta.

Jag är alltså i London. Åkte vid halv sex i torsdags morse, fylld av separationsångest (se nedan inlägg) och med så svullna trötta ögon att de inte ens syntes när jag försökte ta en hiss-selfie (se nedan bild).


Kom fram vid lunchtid i torsdags och hade sedan två dagar av konferens, dvs samtal och workshops och möten och studiebesök på bland annat Google UK och Facebook UK. Åkte en jävla massa tunnelbana och det var sommarvärme och jag var höstklädd (åter, se bild) och alltså det här minns jag inte från året då jag bodde i London men det är, nu skojar jag inte, cirka trettio grader i Londons tunnelbana? Både på perronger, i trappor och i vagnarna? Det är helt sjukt varmt? Hur pallar folk? Kommer de fram till sina jobb med ett extra ombyte för att de har svettats ned alla sina kläder som de åkte till jobbet i? Jag behövde duscha två gånger varje dag och då var jag ändå svettig på gränsen till dyngsur mestadels av tiden. Så märkligt.


Här är jag och min kollega på väg att äta lunch på ett ställe som heter Albion (i Shoreditch, där vi bor). De hade de galnaste fish n chips jag någonsin skådat. Ingen behövde vara hungrig efter den lunchen. Jag behövde knäppa upp byxorna inför språngmarschen till tunnelbanan och Google, dit vi skulle efter lunchen. I alla fall, andra matställen jag inte vill glömma bort inför eventuell återkomst till området är Ceviche Oldstreet, The Hoxton samt Pizza East.

I alla fall. Dagarna var intensiva och förutom de där två duscharna jag nämnde att jag snodde åt mig varje dag fanns liksom noll sekunder över att hämta andan. Här gör jag ändå ett försök att se ut som att jag hämtar andan (men i själva verket springer jag sekunden efter ned och tar en dusch och därefter uppsamling med kollegor för vin och ost innan middag på ovan nämnda Pizza East) på vårt hotell här i Shoreditch, The Z.


Om detta kan nämnas att rummen är så VANSINNIGT små men liksom, har allt som åtminstone jag behöver? Rena, fräscha, bra luft, osv. Kostar en tusenlapp per natt jämfört med till exempel Ace Hotel som alla ju älskar, som kostar cirka 2500 per natt. Det beror på om en vill hänga och mysa på hotellet alls, då kanske jag inte hade valt det jag bor på nu, men för en snabbhelg där en enbart sover på hotellrummet (eller ligger uppe och surfar från kl 05.00 på morgnarna) så fungerar The Z Hotel alldeles utmärkt. Verkligen. Plus, de har gratis vin och ost-buffé varje dag för hotellets gäster mellan kl 17 och 19. SÅ UNDERBAR grej? En får välja mellan två vita viner, två röda, en rosé eller en öl, och det är liksom ganska ambitiöst gjort. Servitörer, goda ostar, fina tilltugg till ostarna, osv. Jag åt mig till exempel mätt på Comte igår. Och olika färgers vin.


Jahopp och här sitter jag och en annan kollega och vän och övar på lite sug i blick och glow och tja, vetefan vad som finns att säga om den där bilden egentligen. Det var vid middagen i förrgår. Pizza East. En himla massa tapas och pizzor och ja men se där, det hänger lite döda djur i bakgrunden också. Så mysigt. Jag tog det ganska lugnt på torsdagen och var hemma i sängen redan vid 23-klippet. Kände mig extremt nöjd med det när kroppen envisades med att vakna klockan 05 morgonen efter.


Nu närmar sig klockan nio och jag är så himla sugen att sova lite till men idag ska jag minsann ta mig till Heathrow och bege mig hemåt igen, till Ivan. SAKNAR honom så. Imorse facetime:ade vi för första gången någonsin och det var så himla fint. Han var lite blyg men ändå väldigt peppad på vårt samtal. Fick veta att klockan sju, då ses vi igen, började upprepa klockslaget lite. Saknar ihjäl mig efter den ungen. Ikväll kommer han få sova i min säng vare sig han vill det eller inte.

Slut på EXTREMRÖRIGT inlägg från London. Hej!

7 september 2016

Leaving my baby

Imorgon bitti, närmare bestämt klockan fem, åker jag till London för att ha konferens i dagarna två. På den tredje dagen, dvs lördag, åker jag hem igen. Och precis som alltid annars tilltar en separationsångest dagarna innan. Varför tycker jag att det är så hemskt, vidrigt, nästan helt ogenomförbart, att lämna Ivan ens för några dagar? Han har det alltid fint när jag väl är borta. Ändå blir jag gråtmild och skuldkänslorna rister i mig. Förlåt mitt barn, vill jag säga (men säger inte). Förlåt att jag lämnar dig nu. Förlåt att jag inte kommer vara den du somnar med, vaknar med, den som tröstar dig om natten när du har mardrömmar och den som ger dig vällingen på kvällen. Förlåt att någon annan kommer hämta dig två dagar i rad. Förlåt att du inte fattar vad England är och varför jag måste åka dit. Äeh fy fan. Jag är världens blödigaste morsa. Leker nu med tanken på att ta ett kvällsplan hem på fredag kväll och bekosta det ur egen ficka. Undrar vad det skulle kosta. Då är jag bara borta en natt. Stor skillnad mot två ju.