28 oktober 2016

Hur vi har det, late october edition

Igår var det två år sedan Ivans pappa dog. Vi åkte till kyrkogården och tände två lyktor för honom, jag och Ivan och hans farbror och min vän Frida. Det var fint. Det känns som att de senaste två åren gått oerhört fort och makalöst sakta på en och samma gång. Tittar jag på Ivan ser jag en helt annan person än den som förlorade sin pappa. Då pratade han inte, gick inte, kröp omkring och hade ungefär två tänder. Idag är han... så mycket mer än det. Han är min kompis och min motståndare i argumentationer, min förhandlingspartner och min stora kärlek. Han växer så det knakar och är en tidsmarkör över att tid verkligen förflutit. Själv känner jag mig å ena sidan precis som förr i tiden, å andra sidan som någon helt ny, annorlunda, annan än då. Det är svårt att förklara. Men det var en fin stund på kyrkogården i alla fall.

Resten av tillvaron är lite upp och ned, kan man säga. Det är svårt att beskriva den senaste tidens skeenden i vårt privatliv utan att bli väldigt... privat, och det kan jag inte bli utan att utelämna en eller flera andra personer. Vilket jag inte vill eller har rätt att göra. Så jag fattar mig kort tills vidare.

Vi träffar inte längre den andra familjen, den där som vi träffat sedan i början av sommaren ungefär. Ivan har inte längre någon bonussyster och jag är ingens bonusförälder. Sedan en kort tid tillbaka är det åter jag och Ivan, vi som är familjen, vi som tar oss fram genom tillvaron (i sällskap av våra vänner, familj och nätverk såklart) på egen hand igen. Det är både smärtsamt, sorgligt, svårt, nytt och ofattbart, men samtidigt det enda vi kan göra i det läge som har uppstått.

Ibland uppstår ett läge i en relation där allt blir absolut, ställs på sin spets. Där kan ett par antingen stå enade eller, som i vårt fall, med sorg i sinnen identifiera att våra liv, tempon, drömmar, planer och riktningar vill sig åt lite för olika håll. Och när det väl är uttalat, identifierat, bekräftat, vissa val har gjorts, så är det ganska svårt att ta sig tillbaka till den där dagen innan allt ställdes på sin spets.

Där har vi nu hamnat och i det läget har vi valt att gå isär. Eller, valt och valt förresten. Det kändes nog inte som ett val för någon av oss. Vi ville få det att fungera. Men det fanns liksom  inget annat alternativ. I alla fall inte exakt just nu.

Tydligare än så kan jag inte beskriva vad som har hänt. Jag kanske återkommer i frågan, eller så gör jag inte det, men då vet ni i alla fall hur landet ligger precis just nu.

10 oktober 2016

Långt till vabruari men nu börjas det, i just feel it

Nu är det höst, hörni. Med allt vad det innebär i form av förkylningar och huvudvärkar och snoriga näsor och hostor på nätterna och you name it - we got it. Märkligt nog håller Ivan ångan uppe ganska rejält, hittills ingen feber och egentligen mest bara lite snuva. Själv fick jag sjukskriva mig fredags. Hade huvudvärk och halsont från helvetet. Kunde för mitt LIV inte hålla ögonen öppna utan sov mig igenom cirka ett och ett halvt dygn. Vaknade på lördagen och kände att det eventuellt höll på att lätta. Så skönt. Ikväll håller vi våra två familjehalvor separerade eftersom den ena lilla klutten, alltså inte Ivan, varit så hostig och snuvig och dessutom kräktes en gång idag. Det kändes lika bra att hålla isär alla som isär kunde hållas. Nu när vi fortfarande kan, så att säga. Jag är inne i en extreeeeeeemt stressad fas över skrivandet. Känner att dagarna rinner mig förbi och att jag inte får något gjort. Två dagar i veckan liksom bara rusar bort. En av dem avbryts på mitten för att jag har terapi vid lunch. Den andre har på sistone råkat sammanfalla med typ läkarbesök, födelsedagar och annat. Vilket har gjort att veckorna har gått. Månaderna också. Plötsligt känns årsskiftet inte så hemskt långt bort längre, och jag hade ju tänkt att vara klar då. Hjelp. Nu får vi hoppas att varken jag eller Ivans spyr inatt och att vi vaknar friska imorgon så han kan gå till förskolan och jag kan skriva. Håll era tummar, kompisar. Tack.

5 oktober 2016

Föll ur tiden, samt stolen, igår

Jag var på Elverket igår. Hade fått middag och en föreställning, Grossmans Falla ur tiden för att vara exakt, i födelsedagspresent av T. Middag var supergod och skamlöst unnade jag mig dubbla efterrätter och cirka fem samtidiga olika drycker (OBS kaffe och vatten var två av dem så SÅ farligt var det inte), men alltså teatern. Sådan flopp? Hur är det möjligt att typ ALLA recensenter hyllar en föreställning som jag själv finner så otroligt... äeh, vad ska jag ens säga. Absurt överspelad, det var liksom inte en människa som talade i samtalston en enda gång? Alla SKREEEEEEEK ut sina repliker, RAMLADE teatraliskt över scenen, alltså det kändes verkligen som när jag själv gick på estetiskt program och vi satte upp nån gammal klassiker och alla bara spelade över precis hela tiden. Texten i sig var vacker men den var mycket svår att tillgodogöra sig så som den var framförd. Både jag och T började skruva oss i salongen efter någon kvart. Efter en timme och tio minuter hoppades vi innerligt att det skulle bli en paus, då skulle vi gå. Jag satt som bäst och funderade på hur jag kan ha sådan annorlunda smak jämfört med de fyra största tidningarnas recensenter när tre kvinnor framför oss började viska högt. Det visade sig att en av dem blivit mer eller mindre medvetslös. En trolig stroke, visade det sig och föreställningen avbröts och en läkare i salongen klättrade fram till kvinnan någon ringde 112 och folk skrek och ljusen tändes och allt var så fruktansvärt sorgligt och obehagligt. Livets skörhet ni vet. Vilket ögonblick som helst, kan vad som helst hända. En sak man inte anade kring detta var att jag skulle reagera så hårt. Jag fick typ... panikångest? Grät och hackade tänder och skakade hela vägen hem. Kan inte sluta tänka på den där kvinnan och hennes öde, vilket jag inte ens känner till eftersom jag inte var kvar när ambulansen kom. Jag tror lite av min reaktion var kopplad till mitt eget öde, där för två år sedan. Att ringa ambulans, att någon liksom faller ihop och förefaller livlös, allt det där är fortfarande inte färdigt för mig. Drömde om henne, kvinnan, på natten sedan. Känner mg lite labil även idag. Joråsåatteh. Det var också ett sätt att fira den stora trettioåttan. 

3 oktober 2016

Hur har vi det egentligen?

Jag tänkte att ni kanske undrade lite över hur vi har det, jag och Ivan? Det gör jag också ibland. Jag tror att vi har det bra. Jag tror att vi har det jättebra, till och med.

Nu har vi fungerat som ett slags bonusfamilj i lite drygt tre månader och det är fortfarande överväldigande, allting, faktiskt så mycket att jag liksom inte riktigt vet hur man börjar beskriva det. Allt som händer och hänt på så kort tid. Det har varit upp och ned, förstås. Mycket som förändrats för oss båda. Att gå från en tillvaro där vi levt ensamma och bara haft varandra som sällskap i 2 år till att plötsligt ha allt det där jag avundats andra familjer för så innerligt (och ibland bittert).

För mig: sällskap på kvällarna efter att båda barnen har lagt sig. Någon att bolla föräldraskapet med. Någon att skratta åt barnen och deras roliga/konstiga kommentarer med. Någon att ringa på väg hem från jobbet. Någon att ringa på väg till jobbet. Någon som kan laga mat när jag kör en tvättmaskin eller läser saga för barnen. Någon att vakna upp med på söndagsmorgnar. Någon att planera en framtid med. Någon som säger att den här julen är vi hemma hos oss, vi är en familj nu, de andra får komma och hälsa på. Någon som är hemma med barnen när jag går på föräldramöte på förskolan. Någon som finns där i vardagen, är en vuxen till, är en förälder till, sådär som de flesta andra har det men som jag aldrig riktigt hann vänja mig vid förrän det var över och förbi.

Men också: någon som orkar ta fighten när Ivan trotsar och vägrar sitta kvar vid matbordet, som säger åt mig att jag tar det här, låt mig göra det. Som nickar åt mig då jag smyger ut på toaletten, sätter mig och pustar ut för att jag helt enkelt inte pallar den femte konflikten i rad med mitt barn över småsaker. Någon som tar fighten därutanför och jag hör hur mitt barn först gråter förtvivlat över den tydligen så extremt kränkande behandlingen att behöva sitta kvar vid matbordet, för att sedan tystna, gå med på att äta två tuggor till och till slut skratta förtjust för applåden den sista tuggan föranledde. Själv kommer jag ut från toaletten, förundrad över att det gick. Det gick att få honom att sitta kvar! Det gick att få honom att smaka två tuggor till! Det hade jag ALDRIG trott?

Jag har liksom aldrig orkat det där. Jag har alltid prioriterat bort konflikter med Ivan, alla utom de absolut nödvändiga (typ: man måste ha bälte på sig på flygplanet och sitta stilla i bilen och borsta tänderna på kvällen). Jag har låtit honom sova i min säng, äta så lite eller mycket han velat, gå ifrån när han velat och i princip göra och inte göra allt annat han haft lust med. När han vägrat äta allt annat än korv och makaroner har jag lagat det. Dag ut och dag in. Jag har inte haft marginaler för konflikter. Jag har behövt ha honom glad och mätt. Innerst inne vetat att en dag, snart, måste den här sneda maktbalansen förmodligen att upphöra. Han blir större för varje dag. Jag kan inte för alltid vara hans undersåte som lyder alla nycker och vinkar. En vacker dag ska jag få duscha när jag känner för att duscha och äta annan mat än korv och  makaroner. Jag orkar bara inte just nu. Så har det varit. Så himla länge för oss.

Och så plötsligt: in kommer en människa med en annan typ av marginaler än jag. En med en annan typ av prioriteringar än jag. En som tycker att en varierad kost är viktig och att en nästan-treåring kan sitta kvar vid matbordet tills båda barnen ätit upp. Att ett barn som gråter lite i protest inte är det värsta som kan hända i en familj. För att ta ett exempel. Och jag, jag ser plötsligt hur Ivan, min lilla BEBIS Ivan, växa i raketfart, förvandlas från ett barn som gråter högljutt över minsta motgång till ett som det går att resonera med, ett som kan sitta kvar vid bordet och äta flera tuggor av alla möjliga maträtter. Jag ser honom ta efter sin två år äldre bonussyster, somna med hennes namn på läpparna och vakna förtjust till att repetera hennes första ord i sängen bredvid på morgonen. Tillsammans springer de upp från sovrummet, ut i lägenheten, leker antingen med bilarna eller gosedjuren eller sätter sig med varsin iPad och kollar på sina små klipp och filmer. Plötsligt kan jag göra något annat i lägenheten flera minuter i sträck, ibland halvtimmar och timmar, de har roligare med varandra än med oss? Det är så magiskt att se. Att höra dem skratta i rummet bredvid. Att höra honom härma henne eller henne när hon undervisar honom på en fyraårings vis. Att se Ivan och henne interagera tillsammans, att deala med både sin svartsjuka och nyfunna vänskap och glädje i att ha varandra och ändå behöva markera gränser, kolla att den andre finns kvar, testa om det är okej att knuffa eller säga att man vill vara ensam, bli osams och försonas igen, det är så... stort. Så otroligt vackert och rörande och fint. För mig och förmodligen för dem också. 


Mitt i allt det här, det stora och fantastiska, så bor en samtidig... sorg i mig. Eller jag vet inte om det är sorg jag menar, men det ligger något tungt och liksom melankoliskt över en sådan här allomfattande förändring. Plötsligt kan jag slappna av på ett sätt jag inte kunnat på flera år. Plötsligt finns det någon typ av utrymme att landa, reflektera, våga hoppas, försöka formulera vem jag är och vad jag vill, vem jag vill vara, vad jag varit och inte orkat vara de senaste åren. Plötsligt speglas mitt föräldraskap i en annans föräldraskap. När det händer kommer tankar och känslor som jag tryckt bort länge. Jag sörjer det jag inte haft och det jag har tvingats gå igenom. Jag inser att jag är utmattad efter de senaste årens maratonlopp. Och uppå detta det här med att skriva en bok om det som har hänt. Så många kontraster. Att kasta sig mellan ett nu och ett nyss.

Jag skriver om min historia, varannan dag är jag hemma från mitt heltidsarbete och skriver på berättelsen om det som var innan, och det är så... mörkt. Mörkare än jag orkat tänka på. Ivan har alltid fungerat som en fackla för mig, en anledning att fortsätta, att aldrig sluta, att köra på och köra på och köra på lite till. Jag antar att jag någonstans längs vägen har gått och blivit lite trött. Att det kanske är nu som det ger sig till känna. Kanske är det så, kanske inte. Oavsett vad: vi går igenom stora förändringar och jag har fortsatt svårt att formulera mig kring det. Nästan all min energi går åt till att vara närvarande i det som händer i familjen och så, varannan dag i veckorna, försöka skriva en bok som kastar mig tillbaka till tiden som var innan. It's a lot, man.