28 juni 2017

Sommarläsning

Semestern närmar sig. Idag köpte jag lite böcker. Förra veckan också. Då köpte jag Amy Schumer (kunde ej läsa pga översättningen, måste köpa den på originalspråk och försöka igen, det får bli en senare historia), De polyglotta älskarna (läste ut samma kväll), Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig (ej börjat) och Män förklarar saker för mig (läst halva, blev för arg, behövde paus). Idag dessa:




Köpte dem pga detta: McFairlane pga tycker hon är rolig och typisk "strandig", Karolina R pga det är helt SJUKT att jag inte läst hennes böcker sedan More Fire-tiden, Ullman har jag heller inte läst något av på mycket länge och jag minns knappt vad jag kände då, men tror jag gillade? Oh well. Eggers köpte jag pga gammal kärlek rostar aldrig, eller gör den, det återstår att se? ÄLSKADE tidiga Eggers så mycket. Åh ljuva tidiga 00-tal ändå. Samma med McEwan. Var länge sedan nu, men hoppas jag fortfarande älskar hans språk. Oksanen pga så nyfiken sedan så länge och nu får det banne mig bli av.

Återstår: den givna frågan. Har jag missat något? För dig som tänkt tipsa om Finna sig, So Sad Today eller Flickorna/Girls, så har jag redan läst dem också. Just nu är jag här av Isabelle Ståhl väntar jag nog med pga fortfarande inbunden. Annars: tipsa gärna loss! Älskar tips!

16 juni 2017

Jag är inte ledsen jag bara skojar med dig. Snyft.

Nu undrar ni spänt: ÖVERLEVDE IVAN IGÅR? Gick det bra att bli hämtad av sin mormor, gå hem och äta pannkakor och falukorv och sedan ligga och mysa i soffan och titta på Barnkanalen tills jag kom hem klockan halv nio? Svar ja. Det gick ypperligt. Naturligtvis. Men jag hade ändå ångest hela dagen.

En grej  med mig, och inte med Ivan så mycket, är att jag blir totalt ur balans, ångestriden och skuldkänsledrabbad upp över öronen, om jag och Ivan haft tjall på tråden längre stunder än, säg, en kort stund. Alltså jag VET att det är såhär att vara förälder och att man måste ACCEPTERA att det inte alltid kan vara på topp, man kan inte alltid lösa alla ens barns dilemman på sekunden, osv, men det är så svårt. I alla fall för mig. Att inte bli nedslagen av det.

Vi hade en ganska jobbig läggning i förrgår, man kan sammanfatta det med att Ivan kämpar rätt hårt i relation till den två år äldre flicka som är dottern till mannen jag/vi träffar och har träffat det senaste året (med avbrott för två kortare separationer à la 2 x några veckor men det är en annan historia av lite mer privat karaktär). Överlag är deras, alltså barnens, relation magiskt fin och det är så mindblowing vackert att se dem båda förhålla sig till varandra allt mer syskonlikt. De har så mycket glädje av varandra, växer och utmanas och lär sig och leker och busar och skrattar osv osv osv *enter allt som är bra med syskonrelationer*.

Men det hela kommer förstås med vissa... bumps on the road. Det vore märkligt annars. Ett av bumpsen är förstås svartsjukan och avundsjukan (hos dem båda) i övergången från att ha varit ensambarn, vana att alltid vara sin förälders etta och ha given tillgång till tid och odelad uppmärksamhet, till att nu behöva dela, fördela, vänta, hantera besvikelser, osv. Det blir mer av den varan när det är två barn kan jag konstatera utan att överdriva ett endaste dugg.

Ett annat är det här med att förhålla sig till att vara den minsta. Den som alltid är lite sämre på att uttrycka sig, på att hantera motgångar, på att kissa på toaletten (ja han har fortfarande blöja men vi tränar så mycket det går), att vara den som börjar gråta högljutt och falla in i bebisbeteenden när livet går honom emot, ha sämre impulskontroll, osv.

Och kanske främst: att hantera sorgen (jo SORG är det fan) i de oundvikliga stunder av att bli avvisad av den man älskar, ser upp till, helst vill spendera varje vaken minut med; av en som inte alltid känner detsamma tillbaka. Ivan ser upp till, längtar efter och vill liksom alltid vara med henne. Hon däremot, being två år äldre och mellan varven rätt trött på att leka på en treårings intellektuella nivå, vill ibland bara vara ifred. Hon vill leka sina fantasilekar själv utan störande moment av en plutt som klampar in med en motorcykel av plast rakt i hennes fantasivärld där skeendena är långt mycket mer avancerade och rymmer både intriger och figurer som är något annat än en motorcykel som säger BRUM, om ni fattar. Hon vill att rätt ska vara rätt och om nu Ivan propsar på att trycka på hissknappen vid varje tur upp och ned i porten, så vill hon också göra det. Varannan gång, annars är det orättvist. Varpå Ivan bryter ihop i raseri: hisstryckandet är HANS JOBB! Och när Ivan säger med sin raraste röst "ska vi leka mamma pappa baaaaarn" och hon svarar "jag vill inte leka just nu" blir han så besviken. Och liksom... kränkt? Och försöker att inte visa det men blir i takt med att avvisandena upprepas (eftersom han försöker igen en minut senare) allt mer arg och gnällig och får lättare och lättare att bryta ihop. Det pyser ut lite här och där, ofta i enorma protester över att inte vilja sitta vid matbordet och äta, ibland med att han kastar saker på golvet, ibland genom att en mini-motgång blir ENORM och det måste gråtas hejvilt över den (fast alla egentligen fattar att det handlar om något annat, något som hände för en timme sen, typ). It aint easy, alltså, att måna om två tidigare ensambarns integritet och gränser och att hjälpa dem framåt i en tillvaro tillsammans, både genom att bekräfta henne i rätten att inte alltid behöva leka med honom, att få cykla snabbare och sticka iväg på egna upptåg när den lille skriker CYKLA INTE SÅ FORT i frustration femtio meter bakom på en balanscykel som inte går lika fort som en riktig cykel. Ja men ni fattar. Gud vilken lång utläggning. Det var ju mig själv jag skulle prata om, inte dem.

I alla fall. Läggningen i förrgår var så dålig. Ivan hade haft en dålig dag efter förskolan, inte lyckats locka till lek med sin favoritperson i världen och inte lyckats vara så mycket mer än en tjurig treåring som gör det mesta "fel" (i sina egna ögon, han lyckades till exempel inte skriva sitt namn rätt i en ritbok och grät en god kvart över misslyckandet och ville absolut INTE försöka igen, också en känsla förstärkt av föräldrarnas "man får inte slå" eller "nu hjälps vi åt att torka upp det här som du spillde" osv, klassiska familjegrejer), och vid läggningen var det minst sagt... surt. Allt jag sade möttes av protester och när det var dags för iPaden att sova för att vi själva skulle varva ned och sedan sova var det en enda lång timme av gnäll, skäll, TA INTE PÅ MIG MAMMA (när jag klappade honom på huvudet och berättade att jag älskade honom), DUMMA MAMMA, osv, och det hela ballade ur fullkomligt när jag till slut tappade humöret och besvarade hans tjuriga anklagelser med ett argt "nu räcker det Ivan, nu får du vara tyst och försöka sova". Han bröt ihop fullständigt och började gråta, men ville för sitt liv inte erkänna att han var ledsen. Genom tårarna ropade han JAG SKOJAR BARA LITE MED DIG, JAG ÄR INTE LEDSEN, som att vara ledsen vore det mest felaktiga och pinsamma i hela världen. Och jag står inte ut med just det där, det bokstavligen krossar mitt hjärta när mitt barn är ledsen och inte vill säga att han är det*. När jag kramade honom och sade att man får vara ledsen, det är okej, och det var dumt av mamma att höja rösten sådär, grät han och skrek JAG ÄR LEDSEN FÖR ATT JAG ÄR LITE HUNGRIG, och slet sig ur min famn. (Ville dock inte nappa på erbjudandet att gå upp och äta en banan innan läggningen skulle fortsätta). Sedan låg han och grät och upprepade att han inte var ledsen, att han bara var lite hungrig, tills han somnade, alldeles för sent, efter en ganska dålig eftermiddag. Nog om detta. Jag gick upp och hade en gnagande känsla av att det inte blivit så bra under resten av kvällen. För det hade det inte. Och jag anklagade mig själv. Som man gör. Ehe.

Vanligtvis brukar detta rätta till sig genom att en ny dag börjar, man har glömt gårdagens groll och lägger lite extra krut på att ha en fin morgon innan förskolan. Typ. Men igår morse gick allt åt skogen direkt, han fick vansinnesutbrott på mig för att han inte fick spruta cirka en hel flaska solskyddsfaktor över sig själv och hela vagnen, och sedan behövde jag berätta att det inte var jag som skulle hämta (eftersom det var mormor, och han frågade). Han var rasande på mig, och ledsen, vid lämningen igår och vi skiljdes åt på ett inte så härligt sätt. Han sade åt mig att gå men grät. Jag hade typ ångest hela dagen. Längtade hem från jobbfesten för att make it right igen.

Det var lite bättre när jag kom hem igår kväll och gårdagens läggning var helt vanlig och ganska fin, men i morse började konflikterna om igen. Det är som att han fastnar i sitt "sämsta jag". Blir arg på mig för saker jag inte kan påverka (tex: det finns inte internet utomhus! det blåser!) och skäller och gråter och bara... lyckas inte ta sig ur det. Vid lämningen på förskolan nämnde jag för en pedagog att han är ganska arg på mig just nu och hon sa: ta det inte personligt. Det är kärleksgnäll du får, inget annat. Här är allt jättebra. Han frodas och är harmonisk och trivs och har kul. Det var välkomna ord.

Slut.

15 juni 2017

Går ut och går, det dåliga samvetet hänger på

Hatar hatar hatar när jag "måste" ha barnvakt och Ivan gråter och säger neeeeej mamma jag vill att duuu ska hämta mig och så skiljs vi, han i tårar och jag i inre explosion av skuld. Jag har nästan aldrig barnvakt nu för tiden. Tre timmar i veckan mellan 15 och 18 på måndagar har han sin barntant Lena, som han känt sedan han var under ett år, då går jag på terapi efter jobbet. De har roligt men han är ändå aldrig glad just när hon hämtar. Det ska alltid vara jag som hämtar. När det inte är det sväljer han tårar en stund i början. Gaskar sedan upp sig och har roligt men så börjar det om måndagen efter. Och mitt dåliga samvete är konstant. Ibland får han nästan panik när jag lämnar rummet hemma. Han vill alltid ha mig under uppsikt. Vill aldrig att någon annan än jag ska ha hand om honom. Det är en evig kamp med logistik, att ha dålig samvete gentemot jobbet för att jag hämtar så ofta, går för tidigt för ofta, och ett liv utanför hemmets väggar på kvällstid finns liksom inte. Just nu. Sen en längre tid tillbaka. Och det är fine, jag försöker att inte problematisera det för mycket, han är känslig för separationer och jag kan verkligen utan att det känns som alltför jobbigt, få ihop det. Logistiken. Jag jobbar in luncher och är tillgänglig kvällstid för jobbärenden. Jag kan gå på aw och fester senare i livet. Det ordnar sig. Men så idag, vi har sommarfest med jobbet, jag har bokat mamma som barnvakt sedan veckor tillbaka, jag vill liksom vara med. I alla fall en stund. Jag missar nästan allt annat som mina kollegor gör med varandra. Jag tänker typ att jag är värd det. Att det kommer få bra, Ivan tar inte skada osv, av att hon hämtar i stället för jag idag. 

Förutom att det är sommaravslutning på förskolan idag. 
Förutom att alla andra föräldrar kommer vara där. 
Förutom att Ivan grät helt förtvivlat när jag lämnade idag. 
Förutom att det inte gick att förklara för honom att mamma kommer hem sen, att mamma ska bara jobba lite längre idag. 
Förutom att när han sade men mamma det ska vara du och jag genom tårarna så sprack hela mitt hjärta och rann ut över förskolegolvet. 
Förutom att jag redan bokat om mamma så att jag kommer hem 20.30 och därmed bara är med på festen i två timmar för att hinna hem och säkra läggningen. 
Förutom att allt känns så jävla jobbigt just nu. 

Förutom det blir det nog bra! 

Jag är med i en grupp på nätet med andra småbarnsföräldrar vars barn blivit av med en förälder genom dödsfall, och frågade om de också upplevde att deras barn var extra oroliga och känsliga för separationer. Ville dryfta, eftersom Ivan ju förlorade sin pappa när han bara var åtta månader. Han minns liksom inte livet med sin pappa. Men har hans känslighet med det att göra ändå? Undrade jag. Och blev förvånad när nästan alla svarade typ: nej mitt barn är sååå trygg och tycker jättemycket om både förskolan och sina barnvakter, det är inga problem alls. Nähäpp. Så det kanske inte är det som avgör då. Det kanske är en kombination av händelser, omständigheter, hur han "föddes" och hur jag varit som förälder? Vetefan. Vet bara att det är pissjobbigt och att jag inte vet hur jag ska göra just nu. Har ju ändå inte så roligt på det lilla jag gör när jag känner att Ivan går hemma och är spänd och orolig och väntar på mig. 

För en månad sedan behövde jag jobba kväll för vi hade slututställning (behövde egentligen jobba kväll tre kvällar i rad men deltog bara en, så hej dåligt samvete mot kollegorna) och då var Ivan hemma hos oss med sin farmor. Jag ringde på FaceTime, första gången vi provade det, vid halv åtta. Tänkte säga hej och visa att jag är i närheten och snart kommer hem. Men det gick sådär. Han började gråta och sade mamma du ska vara här. Du måste komma hem nu. Osv. Lade på och var nära till lipen själv. Kände att jag pajade hans humör, som enligt farmor ändå hade varit fint tills jag ringde. 

Okej förlåt för verbal ångestspya här. Hoppas att detta kommer att passera någon gång inom inte alltför lång tid. Älskar min unge så innerligt och vill aldrig att han ska vara ledsen och må dåligt. 

14 juni 2017

Oj förlåt

Och sedan vill jag passa på att be The Stories We Tell om ursäkt för att jag snodde listan av henne och kopierade in även hennes svar och först lät själva första svaret från henne bli kvar även i min post om sommaren? Ändrade direkt, men för den som hajade till över att jag ska åka på löparresa till Transylvanien (pga blogfeeds läser in första versionen och uppdaterar inte alltid) så bör detta ändå nämnas. Jag ska inte det. Inte heller ska jag till Höga kusten. Det ska alltså S. Så, nu var det utrett. Förlåt igen!

Sommarlistan 2017

Hej hej! Nu har psykosen "vilja bli Kristen" gått över och det var ju skönt för det var två ganska pinsamma dygn, hehe. Men nu rullar livet på som vanligt och jag är åter den snart 40-åriga förälder som sitter med listor och planeringar upp över öronen. Bland annat inför SOMMAREN. Och så sprang jag över en sommarlista i en blogg och varför inte göra den själv? Ser absolut ingen rimlig anledning att låta bli. Så here goes:

Mina planer för sommaren: 
Österlen, bada, chilla, mysa.

Hur länge ska du vara ledig?
En månad ungefär. Från cirka tionde juli till cirka tionde augusti. Och för första gången sedan Ivan föddes känns det inte läskigt och jobbigt, hurra! Mest beroende på, tror jag, att vi har fått låna ett hus på Österlen. Det är ju för bra för att vara sant nästan? Vi kommer ha ETT STÄLLE att vara på? Ett där folk får hälsa på OSS och inte tvärtom? Gud, så upprymd över detta att det knappt finns gränser. Lade hela semesterbudgeten på att hyra en bra bil en hel månad. Längtar typ efter detta också. Att vara lite bilburen. Så fritt med bil på landsbygd ändå.

Vad ser du mest fram emot? 
Jag ser fram emot att vara framme från den sju timmar långa bilresa som jag ska genomföra ensam med Ivan, som i princip aldrig åkt bil mer än en timme åt gången och ofta börjar tjata och gnälla om att det är tråkigt efter... en kvart. Hurr. Men att komma fram och installera sig = målbild.

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Hmm. Inte så mycket. Ogillar konsumtion. Men solskyddsfaktor, kanske att jag behöver fylla på Ivans garderob med lite tunnare kläder för en som är över en meter lång, till skillnad från förra sommaren? Kanske någon sommarsko. Kanske behöver gå igenom min egen garderob och se om jag ens äger några shorts/kjolar. Annars tror jag vi får klara oss på det vi har. Plus att huset vi fått låna tydligen har JÄTTEMYCKET leksaker, tågbanor, dockhus, you name it. Iiiih det är så perfekt.

Kommer du att bli brun? 
Nja. Det vetefan? Solskyddsfaktor trettio och rätt mycket tillvaro i skuggan? Plus svensk sommar på det? Lika bra om jag inte blir brun för jag får pigmentfläckar på kinderna och överläppen och det ser liksom lite smutsigt ut. Men lite, säkert. Blir rätt fort brun även om jag inte solar.

Vad kommer du att äta? 
Grillad korv i mängder. Och kanske lite annat. Oklart. Jag kommer inte vara den som drar matlasset denna sommar, har jag en bestämd känsla av. Dels eftersom jag lever med en man som älskar matlagning och kommer att vara med i Österlen åtminstone en vecka, dels eftersom jag får besök av mamma och min bror som också är bättre/mer intresserade av det där än jag, dels eftersom... när jag lagar mat själv blir det minsta möjliga motstånd. Dvs korv.

Vad kommer du att dricka? 
Vatten och ett och annat glas vitt vin på kvällarna gissar jag. Eventuellt rosé? Eventuellt att jag unnar mig lite läsk?

Vad kommer du att ha på dig? 
Funktion före form. Tyvärr.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Sommar i P1 och min lista "bilen" och "mjuk vår" gissningsvis. Men också att Emelies klassiska sommarlista Porch Music troligen går varm även denna sommar. Liksom förra. Och den innan det.

Vad oroar du dig för?
Bilresan ned. Oroar mig orimligt mycket för den, men det är ju bara att göra det. Men att köra ensam med barn som evt skriker på motorvägarna, huuuuu. Eller tänk om han blir åksjuk och kräks? Oroar mig också för resan upp. Annars inte så mycket.

9 juni 2017

What would Kristen do?

Igår när jag hade som värst med pms:en (se nedan) och Facebook hade en bugg så att inga previews lästes in och jag därmed inte kunde sköta mitt jobb pga mitt jobb just då var att lägga in cirka 25 fb-poster i en sommarplanering, använde jag en god stund åt att RASA samt bildgoogla en av de snyggaste personer jag vet, nämligen Kristen Stewart.

Kanske hade det att göra med akut behov av verklighetsflykt och önskan att bara VARA NÅGON ANNAN en himla stund? Oklart. Oavsett vad så satt jag och i princip dreglade över hur ball och fin jag tyckte att hon var, vilket - jag vet - är lite patetiskt för en snart fyrtioårig svensk kvinna att göra, men äsch. Så var det i alla fall. Funderade länge och väl på kvällen sen på hennes looks. Vad det är jag tycker är så attraktivt, liksom. Förutom tänderna, hon har alltså den typ av tänder jag har en slags fetisch för, var det nog hela paketet med typ "obrydd med lite trasiga brallor och solbrillor och skitigt hår och olika lager kläder och lite hud här och där"?

Noterade även följande attiraljer som ofta förekom på bilder:

- lattemugg / smootihemugg i hand (okej inte på bilderna nedan men there were PLENTY)
- olika halsband, inte sällan ett med ett hänglås (?) på
- enkla tygskor (I CAN DO ENKLA TYGSKOR?)
- en ball liten mössa som liksom sitter tight och lite på baksidan (är detta vad vi kallar en vanlig hiptsermössa?)
- inte sällan uppknäppt översta knapp i jeans (detta tycker jag iofs inte var så hemskt coolt)



Jahopp, nog om detta. Skoja, inte nog om detta. Fortsatte kolla på bilder hela kvällen sen. Så kan det gå till i en understimulerad pms-kvinnas liv. Vaknade i morse och bara: hmm, kan jag BLI lite mer cool möjligtvis? Provade det spännande greppet: keps bak och fram. Och mer ögonsmink än vanligt. Provade detta hela färden (till fots) till förskolan samt till jobbet (via tunnelbana) för att när jag kom in gå förbi en spegel och inse att det här håller inte. Kepsen åkte fram igen. Men ändå kreativt grepp av mig att experimentera lite, visst? Experimentet var så utpumpande att jag glömde väskan hemma och därmed åkte till jobbet utan pengar och plånbok. Glömde även solbrillor, lektion 1A i strävan efter att bli Kristen. Heh. Kom i alla fall ihåg Ivan, pluspoäng!


Nåväl. Nu har jag fått (låna) 800 kronor av en kollega och jag funderar seriöst på att köpa mig lite fräcka halsband? Hittade ett i en kollegas låda på jobbet och "lånade" lite. Hehe. Om cirka två dygn får jag min efterlängtade mens och därmed är denna pms-psykos officiellt över. Tills dess bjuder jag frikostigt på det här patetiska försöket att bli lite mer cool som en 27-åring Hollywoodstjärna.


(notera: lager på lager, uppknäppt översta jeansknapp, halsband!)

(skjut mig nu)

(ps. borde jag skaffa lite fler tatueringar?)



8 juni 2017

Rage against allt i hela världen

Jahopp. Det här var ju inte så kul. Jag har inte haft pms på ganska länge (pga hormonsipral, som förutom detta underbara med avsaknad av pms också fuckade upp hela mig och därför fick flyttas ut och ersättas av kopparkompisen för nån månad sedan) och HEJ VAD DET GÅR! Nu fick jag pms så det ryker ur öronen här. Vaknade på ett fruktansvärt irriterat humör, var också klumpig och skakig i kroppen (vilket gör att jag tappar saker, skriver fel och går fel hela tiden, vilket inte underlättar effektiviteten, vilket i sin tur gör mig argare än jag var från början) hade NOLL tålamod med till exempel barns tjat och gnäll, fräste och spottade och lyckades bli osams med Ivan ungefär tretton gånger på den korta promenaden till förskolan. Nu sitter jag och vill klösa ögonen ur, tadaaaa, det sociala nätverket Facebook, som strular tekniskt och inte läser in previews, och eventuellt råkade jag utropa en rad svordomar och könsord i öppet kontorslandskap för bara någon minut sedan. Det liksom kryper i hela kroppen och jag kan för mitt liv inte överse med minsta motgång. Kommer jag lyckas hålla sams med mina kollegor hela dagen idag? Borde jag låsa in mig i ett hörnrum och inte utsätta någon för mitt humör idag? Det kan vara så. Det kan också vara så att jag ikväll letar upp de där gamla pillren jag åt innan graviditeten cirka varannan/var tredje månad när min pms skenade ur och gjorde mig till eldsprutande drake som ömsom skällde ut allt och alla, ömsom grät och ville bespara omvärlden min blotta existens. Aaaaarrrggggh.

2 juni 2017

Äsch, kör en enkät till?

Om du hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till? 

Lo tror jag! Eller kanske Eli?

Har du bra självförtroende? 

Inom somliga områden, ja. Jag har bra självförtroende professionellt, vet att jag är grym på det jag gör och att jag har några superkrafter (jo, sant!) där, så att säga. Som förälder har jag okej självförtroende också. Socialt är det lite vacklande, efter några år i sorg och rätt avskalad från alltför många sociala sammanhang känner jag mig lite blyg och vilsen och ringrostig, allt som oftast. Men så var det i och för sig förr också. Är kanske helt enkelt inte superintresserad av mingel och småprat, generellt? Men självförtroende generellt: gissar på en stark sexa eller svag sjua av tio möjliga. Är dock ganska prestationsdriven och tappar självförtroendet efter en tid av passivitet, både på jobb och privat.

Nämn tre saker på din att-göra-lista? 

Ta tag i röran runt Överförmyndarnämnden, Ivans arv och allt snårigt jobbigt omöjligt astråkigt jättesvårt som hänger ihop med det.
Skriva färdigt boken. Skicka in. Ta semester.
Boka lite resor och biljetter inför ovan nämnda semester.

Beskriv ditt drömutseende. 

Hmm, har någon slags fetisch för tänder som ser ut på ett speciellt sätt. Men det är så svårt att förklara så jag tror jag låter bli att försöka? Men tänk huggtänder och framtänder som liksom går rakt nedåt eller lite inåt och inte står utåt? SVÅRT ju. Se Nina Persson, Patricia Arquette eller… äsch jag kommer inte på fler.

Någon du har kysst? 

Vadå “någon jag kysst”? Förstår inte frågan. Mellan april 2009 och juni 2016 kysste jag bara en person, dvs min sambo. Efter 2016 har jag också bara kysst en person, dvs min nuvarande man. Så det är liksom inte kvantitet jag jobbar om vi säger så.

Har du kvar klädesplagg från då du var liten? 

Något enstaka säkert. Men frågan är var det ligger? Eventuellt har jag tappat bort det. Nostalgifaktor på undertecknad: inte så hög.

Är du nöjd med din profilbild på Facebook? 

Ja faktiskt! Den är bra för att den är fin på långt håll, eller hur man säger. Inte supersnygg på nära håll eller uppförstorad, men som mini-thumbnail gör den sig utmärkt. Ser lite mystisk och ball ut, om ni frågar mig. Hehe.



Vad väljer du, godis eller chips? 

 Godis. Hatar chips, alltid gjort. Älskar godis, alltid gjort.

 Hur uppvaktar man dig? 

Var ursmart! Och egensinnig! Gärna på gränsen till udda? Bonda med mitt barn, var brutalt ärlig och låt mig inte komma undan när jag försöker smita iväg in i distansens och ensamhetens trygga domäner. Och få mig att skratta! Och var lite bossy! Men också oerhört kärleksfull och snäll!

Har du rykten efter dig?

Tror inte det? Eller är jag den där bloggpersonen som hittade sin sambo död i sängen en morgon för snart tre år sedan? Kanske, faktiskt. Men svårt att veta.

Din absolut sämsta egenskap? 

Väldigt konflikträdd och har tendenser att kameleonta mig in i oändligheten för att göra alla till lags hellre än att någon blir missnöjd eller - hemska tanke - sur eller besviken på mig. Det är trist och tröttsamt. Försöker sluta med det. Sedan är jag oerhört dålig på sömn generellt och har också svårt att vila i “nuet”. Behöver träna på meditation.

Din bästa egenskap?

Snabb, smart, snäll. Okej “snäll” lade jag mest in för att det kändes fint med alla S men jag tror ändå jag är GANSKA snäll? Lite? Jo. Bättre än söt i alla fall.

Kan man vara vän med sitt ex? 

Klart man kan. Men generellt tycker jag det kan finnas lite moraliska tankenötter i att vara vän med sitt ex om ens ex fortfarande har känslor för en. Alltså, om man gör slut och inte är överens om att det ska vara slut tycker jag att det ligger ett visst ansvar även på den som ville att det skulle bli slut att hålla koll på om exet kanske egentligen vill vara kompis för att den älskar en så mycket att tanken på att förlora en helt gör ondare än att bara vara vänner. Blir tokig på alla fd par som är bästisar när den ene går hem och gråter i kudden efter varje träff och den andre ba: men VADÅ, det är ju DENS ansvar att säga om det inte funkar för DEN? Hallå, get with the program. Inte okej.

Men visst, klart det går. Och det finns en hel del underbara exempel på detta. Bland mina ex är jag dock till 75% inte vän (ej heller ovän, bara inte i kontakt så att säga) och kanske 25% vän (inte bästis, men liksom kramas när man ses och har inga problem med att gilla varandras bilder på instagram osv).

Har du kysst en kompis?

Ja, rätt många tror jag. Härjade runt där kring Debaser och Riche och Spy Bar och hånglade med det mesta, känns det som såhär tio år senare. Men så var det säkert inte. Dock minns jag en festival när min bästa vän Frida och jag hånglade väldigt mycket och hon besviket konstaterade efteråt: jag KÄNDE inget? Haha. Roliga Frida. Kämpade på.

Hade du kunnat ha distansförhållande? 

Nej. Grattis till alla som detta fungerar för men det är icke för mig.

Hur lång är du? 

1,75. Ungefär. Give or take nån centimeter sådär.

En vacker person? 

 Nina Persson har alltid haft mitt drömutseende så jag säger väl henne igen då. Det är det där med tänderna. Bland annat.

Ett boktips? 

Finna sig av Agnes Lidbeck. För att jag fortfarande inte kan bestämma mig för om jag älskar den eller inte och för att jag fortfarande tänker på den fast det var månader sedan jag lade den ifrån mig.

Bäst just nu? 

Att det är sommar och att magsjukesäsongen är över (PEPPAR PEPPAR INTE JINXA!!!)

Och medan jag lägger mitt barn flyger ett liv förbi därute

Kära mammor till barn på tre år och uppåt: kan vi prata lite snabbt om läggningar?

Jag VET att allt går i faser och det blir sämre och bättre om vartannat, men jag tycker läggningarna den senaste tiden varit allt annat än okej och undrar om jag tänker fel. Såhär gör jag: vid halv åtta börjar jag lägga. Ni vet, varva ned, mysa lite i säng, sen släcka, same old. Vid... wait for it... nio, halv tio ibland, somnar mitt barn. Alltså vi snackar mellan en och två timmar i sovrummet då vi antingen är sams men mitt barn ligger och babblar, skojar, pekar på saker, ställer kluriga frågor, inte verkar trött, alternativt gnäller och tjurar och grinar och vrider sig i all oändlighet. Han sover länge på morgnarna, vaknar sällan före halv åtta, och jag har trots ihärdiga försök inte lyckats göra om honom till kvällstrött och morgonpigg. Min teori nu är att han helt enkelt minskat sitt sömnbehov drastiskt den senaste tiden. Han verkar liksom helt fine med att somna runt nio och vakna runt sju, halv åtta, åtta. Problemet ligger som vanligt inte hos honom utan hos mig, som snart dör uttråkingsdöden av alla dessa timmar i det halvdunkla sovrummet då jag kämpar för att få barnet att somna i "normal läggningstid".

Frågan är, antar jag: finns det hopp om tidiga läggningar eller har mitt barn nått till ny fas i livet då han nöjer sig gott på 10-11 timmars sömn och är därmed all min vakna ensamtid på kvällarna ett minne blott för resten av hans barndom? Det känns lite så. Kanske bättre jag bara inser det och ger upp om att lägga sådär tidigt och slipper bli så besviken och sur vareviga himla kväll i stället.

(Relaterad oro: hjälp, när de börjar skolan ska de vara på plats, vadå, åtta? Halv nio? MÅSTE ÄNDRA HANS DYGNSRYTM SNART JU. Gulp. Men kanske inte ännu. Hmm.)

1 juni 2017

Gravidlistan, min version

Det flyger runt en bebisenkät i etern, eller om den kallas "bloggosfären" (?), Gravidlistan kallar de den, och jag tänkte inte vara sämre bloggare än att jag hänger på. Here we go, mina fem cent om graviditet och förlossning och spädbarnstid (hurr).

När blev du förälder?

13 februari 2014 på Södersjukhuset i Stockholm. Efter en förlossning som pågått sisådär fem (aktiva) timmar. Här har vi undertecknad på morgonen innan allt drog igång. Mmm, gullig och självförtroende på topp. 







Hur många barn har du?  

Ett. Eller två. Beroende på hur man räknar. Jag har gått och blivit någons bonusmamma det senaste året! Men jag skulle inte kalla mig kvalificerad förälder till två barn riktigt ännu, så vi kanske kan landa vid “ett, going for two”. Ja, det ni.
 
Var graviditeterna planerade?

Japp. Tredje försöket gillt. Körde med ägglossningstester och hela paketet pga var så otålig att komma igång när vi väl var överens om att köra.

När fick du reda på att du var gravid?  

När jag började gråta för att en kollega jag inte ens kände höll ett extremt svalt tacktal. Oerhört blödig känsla, följt av äckel inför dofter och svullenhet i bröst. Det första testet jag gjorde visade negativt, en vecka senare var det positivt. Och såhär gick det med den saken:



När berättade du om graviditeterna?  

Klev ut ur badrummet, satte mig i soffan bredvid min hårt arbetande man, skakade på rösten pga nervös och uppspelt, berättade det. Mer om det i en bok nära er april 2018. Hehe.
 
Tätt ihop eller långt isär?  

För barnen: tätt ihop. För föräldrarna (iaf mig som förälder): långt isär. Är fortfarande inte helt återställd efter chocken i att sluta ha egen tid, att alltid oroa sig för annan, att älska så det gör ont och allt annat som är extremt stort i början av ens föräldrakarriär. *lider sviter*

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?

Nej. Gud vad min kropp och mitt psyke trivdes bra med att vara preggers? Det var som att jag blev normal för första gången i hela mitt liv. All min vanliga oro och nervositet försvann för nio ljuva månader. Mmmm, kan sakna känslan av stabilt psyke pga, förmodligen, ett perfekt hormonpåslag.

Hur var graviditeterna?  

Toppen. Se ovan. Lite tungt att andas om nätterna i slutet men äsch, det var en baggis.

Gillade du att vara gravid?  

Ja. Plus att jag blev så snygg! Hyn, håret, GLANSEN! It was real!

Visste du vilket biologiskt kön det skulle bli?  

Japp. Det flög runt en pung i UL-bilden i vecka 20 och den gick så att säga inte att ignorera.

Förlossningar. Hur har de varit?

Jo men helt okej ändå? Vattnet gick vid tre en eftermiddag, jag åkte hem och åt middag, jag åkte in med tunnelbanan till SÖS för en snabb kontroll pga trodde inte det var vatten (ehe) vid åtta en onsdagskväll. Men det var det och det var bajs i det så jag blev kvar och Aksel fick komma efter med alla grejer. Det var värkstimulerande och Epidural och tja, det vanliga. Ut kom Ivan vid fem morgonen efter.



Hur var första bebistiden?  

Kämpig, fan. Hej då lugna psyke och chillad moder. Hej lilla barn som skrek i timmar varje kväll under sina första fyra veckor. Har tänkt en del på det där, hur avgörande för förstagångsföräldersjälvförtroendet (jo det är ett ord) det ändå måste vara, att få känna att man har lite kläm den allra första tiden? Jag blev liksom helt paj känslomässigt av all kontrollförlust och känslan av att ens barn mådde dåligt och inte kunna lösa det. Jag blev ganska snabbt ett nervvrak som var RÄDD för mitt barns timlånga gråt och gjorde ALLT för att undvika den. Någon flaskmatning fick vi inte till och stökiga nätter har vi ju haft sedan Ivan var ungefär noll dygn, så det blev också ganska ensamt. Att vara den ammande och förskräckta, typ. Minns första sommaren, hur jag på allvar tvekade om vi kunde genomföra en timmes lång bilresa till det lantställe vi hyrt. Tänkte liksom avboka för att jag inte vågade köra bil med Ivan i baksätet för att han kanske skulle gråta hela vägen? Så osoft första tid alltså. Usch. Längtar inte tillbaka på det sättet och känner sällan längtan när jag träffar andras nykläckta bebisar. Känner mig som en mycket bättre förälder till ett äldre barn än till ett spädbarn. 

Här kämpar jag på med att få Ivan att fatta grejen med napp i förtvivlad förhoppning att det skulle mota bort åtminstone lite av alla skrik och långa gråtattacker där i början. Misslyckades för övrigt kapitalt, nappen åkte ut och blev aldrig hans grej. 


Hade du bestämt namnen sedan innan?  

Nja. Vi hade en lång lista men det var inte exakt som att han kom ut och vi kände “det här är en Ivan”. Vi valde det lite som en kompromiss. Jag röstade hela tiden på Otto. Typisk Otto, visst?



Ett råd till blivande föräldrar?

Make the baby vänja sig vid äta både flaska och tutte! Min största regret ever att vi inte löste det. Dvs, stå emot amningshetsen (jo det ÄR en hets, och ett subtilt skuldbeläggande, och ett motstånd där man känner att man “inte vill det bästa för barnet” om man inte vill helamma ur tutte till mun) från BVC, på BB osv. Alltså det ÄR INTE HELA VÄRLDEN om din unge blir “tuttförvirrad” för att den lär sig att äta ur en flaska också (ärligt: har aldrig hört talas om en tuttförvirrad bebis i verkligheten? man LÖSER det i så fall? barnet kommer inte svälta ihjäl?).

Och, talar subjektivt nu men ändå inte: att ha ett barn som äter ur flaska verkar vara A och O för att kunna dela upp i början. I vissa fall kanske man inte vill det, man kanske bara vill amma och “gosa” med barnet, men rätt många nyblivna föräldrar skulle nästintill mörda för möjligheten att dela upp ansvaret lite mer, få möjlighet att ta en liten paus, att inte dygnet runt alla dagar i sex månader om det faller sig så att barnet är en kolikig en, eller en som ammar hela nätterna, osv, vara den enda som kan lösa barnets bekymmer med tex hunger, magknip osv. 

Här exempel på "bärställning" jag provade för att jag hoppades att det kanske skulle "vara skönt för magen" på den kolikiga bebisen. Fy fan vad sliten jag är där.



Övriga råd: inbilla dig inte att du får det barn du förtjänar eller att du får det barn du väntade dig att få. En del får skrikiga ängsliga barn, en del får sovande chillobertar. Så är det bara. En del får foglossningar och förlossningsskador. En del får inte till det med amningen. En del föräldrar mår psykiskt dåligt efter förlossningen. En del njuter ihjäl sig. Försök att tänka att din familj är din, alldeles egna unika, och även om du inte valde precis varenda aspekt av den så är det inte ditt fel att det blev så. Jämför dig inte. Känn dig inte dålig. Lyssna på de rådgivare i din närhet som uppmuntrar, LYSSNAR och peppar och inte de som “har facit”. Pga det finns inga facit.


Och så det här med flaskan. Jag brinner tydligen för flaskan.

Mvh, eventuellt pyttelite bitter moder till en treåring som ej tog flaska och helammade till han var 7 månader och ammade nätterna igenom och bjöd på 5-10 uppvak per natt som undertecknad tog ensam till han var 10 månader. 



Inte jag heller

Och sedan vill jag att ingen missar den här låten eller videon. Det vore himla synd tycker jag. Texten!


Dont go breaking my heart

Hoho, finns det någon här? Rimligt om det inte gör det pga denna evighetspaus och bristande engagemang från bloggys moder. Men i alla fall. Hej hej!

Jag lever och frodas och allt det där. Ivan också. Den sistnämnde krossar på daglig basis mitt hjärta genom att nå till nya faser och stadier i sin utveckling och inte exakt alla av dem är lätta för en mjukhudad förälder att bevittna. En av dem är att han tydligt har börjat försöka gömma sina känslor när det är känslor som han tycker är pinsamma eller skamliga. Jag skulle vilja drista mig till att säga att den senaste tiden har Ivan, som jag tolkar det, gjort sig bekant med begreppet SKAM? Han har börjat skämmas i stället för att ta sin rätt (att vara med, att få sin vilja igenom, att vara en självklar del av ett sammanhang) för given.

Till exempel om han känner sig utanför eller oönskad bland sina polare eller i en lek. I stället för att - som fram tills alldeles nyss - bli uppenbart kränkt eller ledsen eller arg och högljutt deklarera det orättvisa i situationen, han han börjat skämmas och dölja varför han är ledsen. Säger att han har fått plötsligt ont i magen eller blivit sjuk och måste gå hem. Ihärdigt bortblinkande de tårar som är på väg att svämma över i ögonen. Alltså jag SPRICKER av... olika känslor inför detta. Beskyddarinstinkt mest.

Praktiskt exempel från i morse: han är inte särskilt sugen på att bli lämnad på förskolan. Lite nyvaken och trött och tjurig. Vaknade 8.30 och behövde således kliva upp i snabb takt, svepa en välling, byta en blöja, hoppa ned i vagnen för att 45 minuter senare checka in på förskolan. Där är det full rulle, alla barn har kommit tillrätta utom Ivan, som söker i rummet efter ett sammanhang att gå till.

Trumpet säger han "okej mamma, du kan gå nu, hej då" och jag ser i hans blick att han inte är helt fine med läget, men försöker att gilla det ändå. Han har ju blivit så stor nu. Han vet att jag kommer att behöva gå till jobbet. Han försöker finna sig i situationen utan att göra en grej av det. Han rör sig mot sina "bästa kompisar" i gruppen, det är två pojkar som leker med en varsin mindre bil i lego som de byggt en bilbana av papper på ett bord till. Själv avviker jag men behöver jag stanna några sekunder i hallen och fylla i en närvarolista (pga alla dessa klämdagar som juni och maj bjuder på, gaaah). Plötsligt kommer han springande till mig, ställer sig vid mitt ena ben och jag ser att han försöker blinka bort tårar. Säger: jag har tyvärr blivit lite sjuk mamma, jag kan tyvärr inte vara på förskolan idag. Jag måste gå hem. Ledsen blick. Möter inte min, stirrar åt sidan och blinkar ihärdigt för att inte bryta ihop och börja gråta.

Jag kollar in i rummet om något har hänt och allt ser ut som det gjorde när jag lämnade det för en minut sedan. Men Ivan är inte okej. Han är ledsen för något och han vill inte säga vad det är, jag frågar om han är ledsen och han säger nej, nej jag är sjuk tyvärr. Måste gå hem tyvärr.

Jag går in med honom i rummet igen, går fram till hans kompisar och kollar läget. Ivan vill inte gå dit. Han håller i sin ena hand en större bil som han uppenbarligen försökt närma sig leken med, inte en likadan bil som de mindre legobilar de andra leker med. Det visar sig snart att de har byggt en tunnel genom att klistra fram ett pappersark över en låtsasväg och att att den ene sagt att Ivan inte får vara med eftersom hans bil är "för stor för tunneln". Ivan känner sig alltså avvisad och utanför. Så enkelt egentligen, och så himla mycket en del av LIVET, men det faktum att han inte vill kännas vid detta eller låtsas om varför han är ledsen gör mig så jävla knäckt. Det bor en liten skam i honom nu, parallellt med en liten stolthet, han har fattat att det är pinsamt att börja gråta högt för alla motgångar och han har fattat att det är pinsamt att inte få vara med. Så han säger att han är sjuk men hela hans uppenbarelse skvallrar om att han är knäckt och inte vet var han ska göra av känslorna.

Situationen löste sig genom att jag väste till en pedagog att hon behöver vara med i gruppen nu och hon förstod genast. Tillsammans testade vi om också Ivans bil fick plats i papperstunneln och det fick den, det barnet som hade sagt att Ivan inte fick vara med tänkte inte vidare på saken men Ivan verkade även fortsatt tycka det hela var pinsamt och låtsades att han inte kände för att leka med bilar längre. Jag lämnade honom i tryggt sällskap av pedagogen och egentligen är väl den här lilla (långa) anekdoten slut här. Om det inte vore för att JAG tycker just den här biten är så fucking jävla sorglig. Det är som en tidsmarkör liksom, ett slags bevis på att tiden går och allt det där oskuldsfulla och direkta som de små barnen ändå ger en, på något sätt... trubbas av. Han håller på att bli en del av den där världen där det är pinsamt att vara bortvald, där det är skamligt att vara den som inte får vara med, där det gör ont men man kan inte börja gråta och skrika till sig sin rätt att vara med. Han har fått en insikt i något jag själv tycker är bland det jobbigaste med att vara vuxen.

Gick till jobbet med klump i magen och den sitter där än. Trots att jag är helt övertygad om att Ivan själv släppte det där en minut senare och lekte vidare. Nya stadier av medvetandenivåer liksom. Alla ska de gå igenom dem. Det gäller bara att morsan tar sig samman och motstår impulserna att skydda sin unge från precis varenda situation i hela vida världen där han kan bli sårad eller ledsen. Oh well. Får jobba vidare på den.

10 april 2017

Den så kallade vardagen

Helgen gick. På något sätt. Jag ville inte vara ensam så jag och Ivan var med min mamma hela lördagen, och åkte ut till Ivans farmor och farfar på Vendelsö under söndagen. Det blev en fin dag i vårsolen och Ivan prickade in att både ramla i en trappa och skrapa upp ryggen, klämma ett finger i en bildörr och ramla på en grusgång och få sitt livs första skrubbsår (med blooood - stor chock) i handen. Men det är väl som det ska med det. Treåringar ska ramla på våren. Utåt sett tror jag att helgen flutit på ungefär som vilken annan helg som helst. Men jag är fortfarande väldigt skakig inuti. Har svårt att sätta fingret på vad det är för det är så mycket samtidigt.

Det ena är utsattheten i att vara en ensam förälder, en del av en på flera sätt lite skadeskjuten familj, känslan i att även om vi har en yttre familj som bryr sig enormt mycket om oss så är det på något sätt ändå jag och Ivan. Och när shit hits the fan så är det påtagligt. Livrädslan jag kände i fredags, den kommer med efterskalv. Jag känner mig sårbar. Jag är rädd att något ska hända mig som gör att jag inte kan finnas där som Ivan behöver. Jag har läst flera andra vittnesmål om denna känsla hos andra ensamstående föräldrar på heltid, men det var först i fredags som den faktiskt, med kraft, drabbade mig. Naivt, säkert. Men nu bor den i mig och den gör ont.

Det andra är sorgen och chocken över det som hände. Tankarna på offren och deras familjer som nu förlorat någon. Jag vet hur det känns att vakna en morgon och inte längre ha det kvar som jag tog för givet. Tusentals människor upplever det varje dag, jag vet, men på något sätt orkar jag inte gå och tänka på det hela tiden. Den här helgen har det varit omöjligt att låta bli. Det gör också ont.

Det tredje är rädslan. Inte så mycket för att det som hände kan hända igen som för vad det här kommer att innebära på sikt för vårt samhällsklimat. Den politiska svajigheten där rädsla gör människor misstänksamma och vill stänga andra människor ute. Det går inte att fördöma rädsla, men det går inte att komma ifrån känslan av att nu får de vatten på sin kvarn, alla de där krafterna som inte tänker på samma sätt som de tiotusentals som samlades på Sergels torg igår, som menar att "tillsammans" betyder något mer än tillsammans inom vissa grupper. Jag är rädd för det. Vad som kommer härnäst.

Det fjärde är känslan av meningslöshet. Jag är tillbaka på jobbet och vi har samlats för en stund med personalen för att prata igenom det som hände på plats under fredagen. Själv tycker jag inte att jag bidrog till just något alls. Vandrade mest ensam genom lokalerna och minns inte riktigt vad som hände. Många av mina kollegor gick in i autopilot och tog hand om andra, skötte maskineriet helt fläckfritt. Vi pratade om hur alla reagerar olika i kris och att det inte går att döma någon för hur den fungerar. Men jag dömer mig själv lite ändå. Önskar att jag hade kunnat bidra med något. Såg den här posten i mitt flöde och tänkte att fan, jag var en av dem som stelnade till. Skit också.


Filmen hon länkar till finns förresten här, om man vill se. I alla fall. Meningslösheten. Eller, kanske snarare: perspektiven. Hur är det tänkt att en ska sitta vid sin arbetsplats och skriva texter om saker som känns så futtiga, meningslösa, i skuggan av det här. Jag antar att det kommer att återgå till vardag inom mycket kort. Men inte riktigt ännu. Först ska vi hålla en tyst minut i aulan på vår skola. Möta studenterna igen, de 150 som precis som vi blev inlåsta i fyra timmar i fredags, tacka dem för att de behöll lugnet och gjorde dagen till så pass kontrollerad som den ändå blev sett ur vårt perspektiv.

Ivan grät vid lämningen idag. Första gången på månader som han gjorde det. Det var med tunga steg jag begav mig ned i tunnelbanan för att återvända till vardagen. Men jag antar att den kommer, vardagskänslan, den där jag tyckte kändes okej fram tills i fredags morse. Jag hoppas att den kommer snart.

8 april 2017

7 april 2017

Den sjunde april blev inte som den skulle i år. Inte alls. När jag lämnat en sorgsen ivan på förskolan (sorgsen för att hans mormor skulle hämta på förskolan efter jag hade jobb-event och behövde jobba sent, därefter skulle jag gå på en fest jag glatt mig i månader åt - skulle gå på fest för första gången sen förra sommaren) och kastade mig ned i tunnelbanan för att anlända lite för sent till jobbet var allt fortfarande ungefär som det skulle. Förutom att det gnagde i mig för att Ivan var ledsen. Förutom att jag hade skuldkänslor för festen jag skulle gå på. Förutom att jag oroade mig lite över hur min mamma, med sin onda kropp, skulle orka en hel eftermiddag och kväll med Ivan. Förutom det var det en vanlig fredag, på mitt jobb i korsningen Sveavägen/Kungsgatan vid Hötorget i Stockholm. 

Men så blev klockan tre. Och jag satt på mitt kontor. I skolans lokaler fanns 150 studenter och ett hundratal gäster från både svenska och utländska byråer och företag, vi hade en slags rekryteringsdag. För studenterna alltså. Jag satt och minns inte ens vad jag höll på med när det började tjuta av sirener utanför. Och människor utanför liksom rusade från Hötorget och bortåt. Som i panik. Och vi som satt där ömsom sprang till fönstren, ömsom kollade nyhetssidor på nätet. Först ut var Aftonbladet. En lastbil hade kört in i Åhléns city. Av antalet polisbilar och brandbilar att döma kändes det som att det var något stort på gång. Större än en bilolycka. Och i takt med att det kom fler och fler rusande människor nedanför, flera av dem grät och slet andra, okända människor med sig, fick jag en stark känsla av att något var fel. Klockan var kanske kvart över tre nu. Min första impuls var att ringa mamma, som satt på en pendel från Uppsala på väg till Södermalm. Jag räknade ut att hon snart borde vara vid centralen. Ringde, hon svarade lugnt och dittills ovetande. Meddelade att de var i Solna. Kliv av tåget genast, du får inte åka till centralen, nästan skrek jag. Kände på mig att helvetet var på väg att bryta lös, att det var något stort och hemskt på gång. Hon hoppade av, men det hade inte spelat någon roll, för snart därefter meddelades i tågets högtalarsystem att all trafik var tillfälligt stoppad. Vi lade på. Kaoset nere på gatan fortsatte. Samtidigt hade nu medierna börjat sända live. Det rådde allmän förvirring i de olika sändningarna. Reportrar sprang utmed gatorna. Blev bortfösta av polis, rapporterade om kroppar på gatan. Jag drabbades av en stark impuls att fly, att springa ut på gatan och springa till Södermalm. Hämta hem Ivan. Låsa in oss. Men ringde först förskolan. De visste ingenting. Jag förklarade att Ivan kommer få hämtas senare idag, att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem, att jag trodde att all trafik snart skulle stoppas. smsade sedan i panik Ivans farmor och farfar samt farbror, som jobbar på Södermalm. Bad om hämtningshjälp akut. Fick besked att Ivans farbror hämtar och skulle gå hem till oss. Klockan närmade sig nu fyra. 

Samtidigt fick vi veta att poliser höll på att spärra av hela gatan runt vårt hus. Ingen fick gå in eller ut. Det var säkrast för oss att stanna, hade en polis nedanför meddelat en kollega. Ingen går ut. Mina kollegor samlade alla studenter och gäster i skolans stora aula och hade informationsmöte. Folk grät och var extremt förvirrade. På gatan nedanför stängdes vägen av, tunnelbanan utrymdes, det var både militärer och beväpnade insatsstyrkor nedanför. Någon sade att poliserna bett oss att hålla människor borta från fönstren och det sattes upp lappar om detta. Själv gick jag som i ett apatiskt töcken. Kunde knappt hjälpa till alls. Här började jag tänka: bomb. Tänk om det kommer bombas i tunnelbanan rakt nedanför vårt hus? Tänk om jag dör nu. Tänk om jag också dör nu och Ivan blir föräldralös. Jag kunde på inget sätt ta in det stora, det som drabbat staden och landet, jag tänkte bara på Ivan. Samtidigt som livesändningarna pågick på den stora skärmen i aulan smsade jag Ivans mormor, som nu hamnat vid Karolinska och försökte ta sig inåt stan, och andra mormor, moster och min bror. Meddelade läget, kunde inte hålla mig ifrån ett "om jag dör nu måste ni ta hand om Ivan". Informationen var minimal från poliserna nedanför, så all information vi fick var den från tv. Folk ville gå och ut gå hem, men vi fick inte. Timmar passerade. Mina kollegor ställde fram vatten och chips och mackor och var helt exemplariska. Jag var helt... apatisk. Bara satt. Gick runt i huset. Helt planlöst. Smsade mamma som tagit sig till Roslagstull och nu på kryckor var på väg till fots mot min arbetsplats. Vi hade fått besked om att även alla körvägar över gamla stan var stängda. Ryktet sade att det inte heller gick att ta sig till fots hem. 

Halv sju kom min stackars mamma till jobbet. Helt trött och frusen efter en alldeles för lång promenad för hennes kropp. Hemma hade Ivan fått i sig middag. På skolan hade nu beskedet lämnats av poliserna nedanför att alla fick gå ut, men bakvägen, mot en bakgata. Studenter och gäster och kollegor började röra sig därifrån. Jag och mamma hade inget annat val än att börja traska mot söder. Långsamt, med kryckan, med mamma som inte klagade en enda gång fast hon hade ont. På gatorna där man fick gå var det massor av människor men alldeles tyst. Vi gick Malmskillnadsgatan fram och strax efter gallerian mötte vi en polisbil som stannade och pratade med oss. Sade att snart kommer tunnelbanorna att börja gå från gamla stan och slussen. Rådde oss att fortsätta gå och ta oss ditåt. Via centralen kommer inga tåg stanna ikväll. Vi gick vidare. Allt var stängt och tyst. Människorna också. 

Strax efter åtta kom vi till slut hem. Ivan hade inte hunnit somna och kom uppfarande från sovrummet. Frågade varför vårt tåg hade gått sönder, vilket var den versionen jag och hand farbror enats om att säga i paniken tidigare under dagen. Jag kramade Ivan länge och sade att jag längtat efter honom. Han var mest intresserad av tåget som gått sönder. Mamma hade med sig en present till honom, ett legoset med Elsa och Anna, och trots att det var alldeles för sent öppnade vi det och började bygga. Ivan var lycklig. Somnade inte förrän strax före tio, då gick jag upp och mamma och jag tittade på nyheterna. Försökte fatta. Sedan lade jag mig. Inte förrän då började jag skaka, jag skakade hela natten och kunde inte sova en blund. Kände mg så rädd, så ensam och så sårbar. Och då var det inte ens mig det hemska hände. Inte direkt i alla fall. 

Dagen efter, alltså idag, är känslan fortfarande skör. Jag har många gånger tänkt igenom gårdagen men har typ minnesluckor. Allt är liksom i ett töcken. Och jag inser att jag inte alls bidrog på jobbet, jag var inte en av dem som samlade sig och liksom gjorde det som behövdes. Jag bara lallade runt. Helt innesluten i mig själv och något slags förlamande inre panik. Så besviken över detta faktiskt. Men så tacksam att vandra omkring med Ivan idag. 

Det tar väl lite tid att smälta en sån här grej. Det känns som att det är först idag jag ens orkar tänka på det hela, det som är utanför mitt eget lilla microkosmos. Och det är så hemskt, allting. Så hemskt. 


3 april 2017

Fem och ett halvt år

Jahopp, jag kompletterar boken med några avsnitt och letar i bloggens arkiv efter lite olika moods och tidsperioder och minnesanteckningar under åren som gått. Snubblade nu över denna post och blev så rörd. Samt imponerad av mig själv som letat fram den digra och spridda samlingen bilder. Samt arg på mig själv som haft så jävla fula frisyrer genom åren. Men mest rörd. Och nostalgisk. Åter till skriveriet. Nej fan jag menade denna post. Inte den första. Äsch.

28 mars 2017

Flytta lite

Dagens möte med förlaget: check. Så himla härligt att träffas och PRATA om det. Och med "det" menar jag alltså det som ska bli en bok. Om jättelång tid. När jag skickade in utkastet för en månad sedan bifogade jag ett brev där jag i princip listade allt som jag ville ha hjälp med. Tänk typ: del två haltar men varför gör den det? Ska jag stryka eller addera? Är det för tjatigt eller deppigt? Vad behövs? Osv. Den typen av frågor. Stora frågor. Inte bara språkliga och grammatiska, så att säga. Och guuuud vad väntan på att få ses och få min efterlängtade feedback känts lång. Men nu var den i alla fall äntligen över. Älskar min förläggare förresten! Och min redaktör! Skrattade så många gånger under mötet idag. Trots allvarligt ämne osv. Fick sådan pepp att jag i princip hjulade hela vägen tillbaka till jobbet. 

I alla fall. De inledde med att säga att det är ju skönt med mig att jag är tydlig i min kommunikation och inte bäddar in saker. Raka rör och inga krusiduller, så att säga. Både i min stora text och i mina rop på hjälp. De skrattade lite åt detta, och jag bara: men vadå, JAG vet väl inte hur man ska skriva när man lämnar in sitt utkast? Det är ju ni som är proffsen? Och det är de ju. Vilket resulterade i att jag fick så djävulens bra feedback idag att jag drabbades av enorm energi och lust att beta mig vidare i texten och göra den bättre. Så det var ju bra. Halva boken är i princip färdig att börja pilla detaljerat i, den sitter där den ska, andra halvan har en del... större frågor att lösa. Som har med struktur och karaktär och kronologi att göra. Det är alltså en del jobb kvar. Men kontentan är att jag gick därifrån och kände mig sugen, ej missmodig. Jag var också tydlig med att de gärna får känna dig fria att döda mina älsklingar, framförallt i en viss del av texten som jag tycker känns tradig utan att riktigt veta varför. Då sade min förläggare försiktigt att kanske kunde vi överväga att ta bort eller tighta till en av alla flyttar som förekommer i boken. Menade att det var en hel del flyttkartonger och flyttlass, så att säga. Först fattade jag inte vad han menade eftersom jag bara kunde dra mig till minnes två flyttar. Men så kom jag på att det fanns visst ännu en. Och en till. Och att boken därmed behandlar inte mindre än fyra eller fem himla flyttlass mellan olika delar av söder och Enskede. Alltså herregud. Hur många gånger kan en människa slänga sig mellan adresser och tro att det är urspännande för andra att detaljstudera varenda packscen egentligen. Hehe. Det första jag gjorde när ivan somnade var att stryka en. Den kunde lätt sammanfattas till tre meningar i stället för de tre sidor som den hittills fått. Det var underbart att stryka. Fick mersmak men ska försöka hejda mig. Och lösa den stora utmaningen med hela andra delen i stället. 

Här är för övrigt min bästa bild, eller okej det var visst en film, på mig själv inför en flytt. Kolla multitasking: http://youtu.be/n_D5lzaZUXE 


27 mars 2017

Längtar. Våndas. Osv.

Läggningarna i sommartid går... sådär. Och trots att mitt barn rent objektivt är världens på riktigt gulligaste, jag menar kolla bara på den här...



... så har jag två kvällar i rad spenderat typ 3 timmar på att försöka övertala honom att det visst är sent och att han visst inte kan få springa upp och leka ännu ett varv. Jag har till och med använt mig av hot, som den exemplariska förälder jag är ("om du inte slutar nu kommer jag att SLÄCKA NATTLAMPAN!!!") men det har ändå tagit tiiiiiid. Och jag har blivit stressad. För jag behöver läsa igenom boken ännu en gång, det här varvet är sjukt nog bara tredje kompletta från start till slut, innan jag träffar förlaget imorgon. Så att jag vet vad det är vi ska diskutera, liksom. 

Med anledning av att jag inte riktigt hunnit läsa min egen bok så många gånger blir jag varje gång, vid ett flertal tillfällen, helt förvånad för det kommer kapitel och partier jag helt glömt bort att jag skrivit. Hmm. Undrar om det är en bra grej? Jag tror kanske inte det? 

Jag tänker mig, och hoppas, att det inte ska kännas så när den väl går till tryck. Då vill jag gärna känna mig åtminstone relativt bekant med min egen text. Som det är nu kan det flyta förbi sidor, fler i början än i slutet, som jag på riktigt tycker är bra. De håller. De är inte 100% perfekta, men de är långt ifrån dåliga. Men det flyter också förbi partier jag verkligen inte gillar. Jag blir uttråkad av dem, tycker de är trista och att språket inte duger, tycker att det "saknas något" men är inte säker på exakt vad. Vissa stunder känner jag för att bara slänga hela skiten, det här går ändå inte att rädda tänker jag då. Sedan kommer lyckligtvis några sidor som jag tycker är helt okej igen. Ikväll vid läggningen fick jag dessutom en idé om att lätta upp texten med att spränga in en typ av andra texter mellan vissa av kapitlen. Dessa texter har jag inte börjat skriva ännu. Jag är inte heller säker på att det finns tid att skriva dem. Åh, livet som amatörförfattare ändå. Så glamouröst! Så fyllt av kreativitet och FLÖDE. Inte. Men jaja. Nån ska väl skriva en bok på det här himla splittrade sättet också, right? 

Snart är klockan tolv och jag hör på Ivans andning att han är på väg in i sin mardrömsfas. Den brukar komma typ tre timmar efter att han somnat. Vissa nätter sover han sig igenom den, gnyr bara lite, andra väcks han av sina drömmar och jag tröstar och bär över honom till min säng. Förklarar att han bara drömde. Vissa nätter flyttar jag över honom ändå, utan drömmar, det ska villigt erkännas, bara för att jag tycker om att ha honom sovande bredvid snarare än några meter bort. Det är inte som att det är särskilt trångt att dela säng med en 15 kg lätt enmetersperson när man har en dubbelsäng till sitt förfogande. 

Det är för övrigt ganska tydligt, när jag läser igenom boken vars handling börjar 2009 och slutar 2016, att ett genomgående tema är jag själv, kämpandes mot ett slags inneboende känsla av isolering och  ensamhet. Både i relationer mellan vuxna och i den tillvaro jag hamnade i efter att jag blev ensam kvar (med Ivan). Det är så dubbelt det där, för mig. Jag tror inte att jag är så särkilt bra vare sig på att hitta mening ensam eller att ge mig hän och släppa loss/in i en riktigt intim relation. Jag tror att jag och Ivans pappa hade den grejen ganska gemensam och att det var en av anledningarna till att det ändå funkade så länge mellan oss. I livet så som det blev efter att han dog har jag ofta svårt att se tillvaron som "hel" med bara ivan. Vilket är orättvist eftersom den är det. Det här är min tillvaro och det finns tusentals andra ensamstående föräldrar därute. Det är liksom inte en SÅ stor deal? Vi är knappast ett unikum. Ändå känns det ibland så. Och i bitar av boken kan jag känna att den här gnälliga priviligierade gamla tanten bara borde ta och hålla käft och uppskatta allt hon har i stället för att beklaga sig och gapa efter mer. Visst säljer jag in den bra nu förresten? Ehe.

Äsch, jag antar att jag bara behöver få träffa förlaget imorgon. Höra vad de tänker, skaffa mig en tydligare bild över vartåt vi ska. Ta emot deras tankar och hitta lite ny energi i en riktning. Oavsett vad det blir ska det bli så himla skönt att få någon annans ögon på texten. Längtar och våndas på samma gång. Imorgon vet jag mer.