20 januari 2017

2017

Ptja men vi är väl inne på andra veckan av vab och Ivan har haft feber hosta snor och jävligt sänkt allmäntillstånd och det hela toppades med en rejäl spya idag vid två och sedan dess inget mer men jag går nu och väntar på 1. Fler spyor under natten samt 2. Eget insjuknande och uppå detta skriver jag just ingen bok alls just nu pga se ovan, och jag är väldigt efter med mitt ordinarie jobb och otroligt sliten efter all vab, all desinficering av ytor och tvätt av textilier och förresten, vilken sekund som helst dör nog mormor och så det här med Trump och ja, all in all kanske 2017 hade kunnat starta lite bättre kan en tycka.

15 januari 2017

Mormor

Här ligger en kvinna jag älskat så länge jag levat. En galen och underbar människa. En jag rest med, skrattat med, anförtrott mig åt, brevväxlat med, spelat piano och sjungit med i ändlösa timmar. Hon var min idol hela barndomen och hennes liv och berättelser om detsamma har rymt så oändligt mycket. Nu sjunger hon sin sista vers i ett rum på brahegatan där bilder på mig och mamma och hennes andra barn och hennes stora kärlek, min morfar, pryder väggarna. I ett fönster står en adventsstake, i ett annat en liten midsommarstång. Detaljerna kring högtider, årstider och årens gång har för länge sedan slutat spela roll. Jag vet inte om jag kommer att träffa henne igen men jag vet att jag ska minnas och älska henne så länge jag lever. Fina, fina mormor. 



12 januari 2017

Ut ur askan in i vabben

Vet ni en riktigt sjuk grej förresten? Jag vabbade inget under hösten 16. Inget alls? Om vi bortser från dagen strax innan jul då jag blev hemringd vid lunch för att Ivan grät tröstlöst hela förmiddagen och personalen på förskolan sade att det nog är något på gång, sådär hade han aldrig varit. Men då var han inte sjuk. Han var ledsen. Och frisk, och återvände till förskolan för en bättre dag redan dagen därpå. Men i alla fall. Ingen vab HT16. Vågade knappt prata om det för det kändes så orimligt. 

VT17 inleds i alla fall med en rejäl vab direkt från start, så ordningen är återställd. Vi snackar feber som kommer och går och en natt var så hög att jag inte sov någonting för jag hade sådan panik. Att höra sitt barn andas andfått en natt igenom, känns hur den ligger och kokar bredvid, sådan pärs för mina nerver alltså. Men dagen efter gick febern ned. Han var pigg nog att leka och gnälla över att han var uttråkad, ändå ett gott tecken. Och sen kom febern tillbaka igen. Men inte lika högt. Och det snoras och gnälls och nu är vi inne på tredje dagen och jag vet inte när jag senast sov mer ön fem eller sex timmar på en natt och jag känner en gnagande trötthet och irritation och brist på tålamod, sådär som det blir efter ett antal dagar i isolering med sjukt barn och utan sömn ni vet. Fy fan vad snabbt jag blir bitter och tjurig och avundsjuk. Alla JÄVLAR som är två föräldrar och dessutom har nätverk som hoppar in när ungarna är sjuka, jag är så ARG på er. Eller okej. Det är jag såklart inte, för jag kan tänka längre än så, det är ren och skär självömkan och trötthet och avund i en omysig mix. Men ändå. 

I alla fall. Igår köpte jag en ny fitbit charge i tröstpresent till mig själv. Min förra gick sönder strax innan jul och jag har sedan dess betat mig igenom en withings och en apple watch. Ingen av dem passade mig, så jag sålde dem igen. Och återgick till den som passade mig bäst. Älskar fan fitbit. Även om informationen om sömn (och dess frånvaro) ibland gör mig lite bitter. "Lite". Heh. 

Är inne i jätterolig fas med boken nu förresten. Ett grovt manus är färdigt och jag bollar med texten, sida för sida, och vässar formuleringar och känner på känslan av att läsa och gud vad det är mycket mer givande att göra det än att skriva från grunden, börja från noll så att säga. När Ivan somnat om kvällarna, när jag orkar, sätter jag mig och går igenom några sidor. Rör mig sakta (med betoning på sakta) framåt i texten. Är på sidan 70 av typ 200 A4 nu, så det är en bra bit kvar. Men det tar sig! Min förhoppning är att lämna in ett manus jag känner mig okej inför typ i mitten av februari. Och sedan låta redaktören börja göra sitt jobb. Tänker mig att framåt april, maj kanske, är vi nöjda. Då ska det också bli skönt att släppa boken ett tag. Då kommer det återstå ännu ett halvår innan den kommer ut. Då är det bara ett heltidsjobb och ett heltidsföräldraskap att ägna veckorna åt. Så hanterbart! Så ljuvligt! 

Vsg för urtrött moder och småfebrigt barn: 


4 januari 2017

Nej men hej 2017!

Såhär långt uppehåll har jag kanske aldrig haft? Det beror på boken. Och att jag varit sjuk. Och att det var jul och jullov och att tillvaron var intensiv. Men främst på boken. Nu har jag återgått till mitt arbete och har därför inga dagar i veckan som jag är hemma och skriver. Det innebär att jag så fort Ivan somnat går ut och skriver eller redigerar texter i någon, ibland några, timmar. Ungefär om en månad ska jag lämna in mitt manus och så kommer min redaktör att börja jobba med texten. Vad som händer då vet jag inte riktigt, jag har ju aldrig skrivit en bok tidigare, men jag tror att det då kommer att bli en del ytterligare jobb mellan mig och redaktören. Framåt vårkanten ska den i alla fall vara klar, hurra! Jag ser ljust på framtiden exakt just nu. Tycker att den börjar ta form, älskar väl kanske inte precis varje sida, tycker dessutom att den är tråkig och tjatig mellan varven, men liksom... den är min. Och den HÄNDER. Det är något. Och det är också förklaringen till radioskuggan här sedan en tid tillbaka.

Sammanfattningsvis så var julen ändå fin. Jag fick en sodastreamer (är det ens rätt ord?) i julklapp av mamma och en Apple Watch i julklapp av mig själv. Ivan fick hundra miljoner prylar och såhär två veckor senare leker han typ inte med en enda av dem. Mitt hem svämmar över av leksaker och jag måste ta tag i detta snart. Orkar/hinner inte just nu bara.

Ivan mår fint men pratar mycket om döden just nu. Frågar efter sin pappa, säger att han vill att pappa ska hämta på förskolan, har insett att han inte har något som de flesta av hans vänner faktiskt har. Oftast är samtalen fina och inte sorgliga, vi pratar om att han inte har en pappa för att hans pappa var död, men att hans pappa också älskade honom väldigt mycket när han levde och att han ju har många människor i livet som älskar honom idag. Jag anar en försmak på vad som kommer att följa under åren som kommer. Har många tankar kring detta som jag inte hinner formulera mig om här (pga se ovan) men som går ut på att i hans värld är hans öde inte sorgligt eller konstigt, men det blir det när han snappar upp att omgivningen blir beklämda när han pratar om det. Han märker när människor blir rörda och ledsna när han pratar om att hans pappa är död. Han förstår att det är "synd" om honom och det gör mig ledsen för jag vill inte att han ska känna så. Jag vill att hans liv, i hans ögon, ska te sig som ett unikt liv i mängden av unika liv. Sorgliga saker händer och fina saker händer. Människor finns och somliga finns inte. Äsch, jag är usel på att lägga ut texten om detta eftersom jag inte HINNER lägga ut texten om detta, men sammanfattningsvis så har jag pratat lite med förskolan om hur vi pratar om döden här hemma. Vi undviker himlen, vi undviker att tycka alltför synd om (om han själv inte behöver det alltså, visar att han vill ha tröst osv, då får han det, men när det handlar om frågor som är nyfikna och intresserade så vill jag att han ska känna att vi kan prata om det, att han inte förstör stämningen genom det, att han inte är per automatik en som det är synd om) och vi kämpar på med samtalen om det som är svårt att prata om eftersom, tja, döden är abstrakt.

Annars mår han toppen. Har i vanlig ordning stark separationsångest från mig och drömmer om att jag äts upp av monster ibland. Däremellan dansar han (mycket!) till Veronica Maggio och Peg Parnevik och Laleh på Youtube. Han vill gärna vara flicka mellan varven. Han skrattar mycket. Bråkar med mig en del. Somnar för det allra mesta glad och peppad på livet. Min underbara unge. Fan vad jobbigt och fint det är att älska såhär mycket hörni?

Jag har sett hela Skam och hela The OA, i övrigt inte så mycket mer kultur här på hemmafronten. Jag försöker jobba heltid men det går sådär för alla barnvakter är upptagna eller sjuka och tja, livet är som livet är. Överväger att be om att få gå ned i arbetstid men vill försöka lösa det lite till, gillar ju ändå att jobba liksom. Samt att ha en heltidslön.

Det var en kort uppdatering härifrån, det. Om någon ens läser fortfarande. Allt är helt okej! Jag skriver och redigerar och pillar med text. Och är med Ivan. Hej för nu!