15 februari 2017

Chillad person

Jag när alla andras barn är sjuka: 

- åh vad jobbigt, men det vänder snart ska du se. Det är inget farligt, bara ett litet virus. 

*noll orolig* 

Jag när mitt barn är sjukt: 

- herre JÄVLAR vad han är sjuk, det här kan inte vara normalt, han har ju hostat HELA NÄTTERNA tre dagar I RAD!!!! Jag får panik! Det här kan inte vara normalt! 

*ringer 1177* 

*ringer barnläkaren* 

*går till barnläkaren som lyssnar på lungor och ba jo det är normalt, ett virus bara* 

*går hem, lugnad* 

Natten därpå när barnet kvider i utmattning och somnar 18.15 med "ont i örat" och sedan vaknar en gång i halvtimmen och ylar förtvivlat om örat: 

- herre JÄVLAR vad han lider, såhär kan han inte behöva må, vad ska jag GÖRA, panik! 

*ger ipren* 

*barnet sover och vaknar om vartannat och kvider om örat och ont i magen* 

*jag bäddar upp med handdukar och ombyten och en extra shot Ipren och nässpray och hinken* 

*ligger på nålar och oroar mig* 

*tänker att mitt barn är sjukast i hela världen* 

*smsar massa folk med öronbarn* 

*mailar jobbet om vab imorgon*

*oroar mig för magontet* 

TUR MAN ÄR SÅ CHILL ÄNDÅ VA? 

8 februari 2017

20 kvar

Vet ni vad det är för dag idag? Nä men bara 20 dagar innan det är slut på VABRUARI. Inte för att jag räknar. Men ändå. 

Jo jag räknar. När det blir mars räknas varje sjukdom som undantag och inte regel. Sen kommer våren. Sen kommer energin. Sen kommer jag börja svära åt de ljusa kvällarna och att det är omöjligt att lägga ungen före tio, så, ja, vi vet ju alla vad som väntar. Mer elände. Närå. 

Ikväll var Josef och Emelie och Ante här på middag. Och barnen - tadaaaaa - lekte lite med varann. Typ första gången. Begav sig ensamma in i Ivans lekrum (här hade man kanske kunnat önska att jag skrev "Ivans rum" eller "sovrum" eller så, men nä vi sover fortfarande båda i mitt sovrum och hans rum är helt enkelt ett förråd för en miljard leksaker) och så hörde vi dem snacka på om olika saker. Fungerade utmärkt till den magiska gränsen halv sju då Ivan blev trött och därmed snål med sina prylar och lättkränkt. Så då avrundade vi kvällens succé. Hann ju ändå umgås goa 1,5 timme. 

Nej nu är det jag som försöker skjuta upp bokskriveriet. Inte bra. Hej för nu! 


7 februari 2017

Kvällsblahaaaaa

Har roat mig en del med att scrolla i hashtaggen #reasonsmykidiscrying den senaste tiden. Skrattar både rått och igenkännande åt dessa berättelser. Det är verkligen en ny typ av viljekamp som vissa dagar pågår här hemma. I takt med att han kan verbalisera sin vilja mer och mer, men samtidigt inte koppla ihop sakers sammanhang och sin egen maktlöshet inför att inte få bestämma allt, har vi en del spännande diskussioner. Oftast blir det mest roligt, men det beror förstås på bådas våra respektive grundhumör. Exempel på roligt: Ivan blir ombedd att hjälpa till att städa pga det är hans stök, hans leksaker, som pryder hela golven i exakt hela lägenheten. Hans svar: nej det kan jag inte, TYVÄRR, jag ska ha rast nu. Skrattade rakt ut. Annat exempel på roligt: idag vid hämtningen på förskolan pekade han på min gylf, sade "var är din snippa då mamma, har den sprungit och gömt sig". Blev mycket förtjust över reaktionen både från mig och pedagogerna över denna fråga som egentligen inte var menat som annat än en rak fråga. Var var min snippa liksom. Hade den sprungit och gömt sig.

Exempel på jobbigt: han blir kränkt över att ett annat barn inte vill leka alternativt har lånat en av hans leksaker som han fram tills den lånades ut varit genuint ointresserad av i månader. Jag berättar att han inte kan ta tillbaka den direkt utan att nu är vi snälla kompisar som lånar ut. Ivan löser situationen genom att slå (!!!) barnet hårt i magen när barnet inte vill ge tillbaka utan snällt förklarar att det lånar leksaken just nu. Ivan får en utskällning av mig som blir arg för att man faktiskt inte får slåss. Ivan blir extremkränkt på mig och skriker SÅDÄR FÅR DU INTE PRATA MED MIG. Gråter sedan kränkt i en god kvart över det stora övertrampet i att jag höjt rösten (ej att han själv slagit ett annat barn i magen, det var tydligen befogat för att barnet hade den stora fräckheten att låna en leksak han inte lekte med). Ja, nä, men då är det liksom lite mindre kul. Men jaja. Vi kämpar på. Som de säger.

Idag och igår har det till exempel inte varit några konflikter alls. Då har vi bara skrattat och lekt och haft roligt och jag har till och med fått laga mat OCH diska och plocka undan helt ifred? Sådan sjuk känsla. Läggningarna går också ganska stillsamt till. Vi slänger oss i (min) sängen vid kvart över sju och jag jobbar ikapp det jag missat under dagen (eftersom jag fortfarande går runt fyra, dvs är skyldig en timmes jobb nästan varje kväll) och Ivan kollar på något program på SVT Barnkanalen på sin iPad. Under tiden pratar vi lite, han ställer helt sjuka frågor om allt och ingenting, sedan släcker vi och säger godnatt runt åtta. Ivan går då självmant till sin egen säng, som han tydligen till slut börjat föredra framför min, kors i taket. Nu sover han och jag har ägnat 1,5 timme åt boken, som snart ska lämnas in. Paniken jag känner inför detta. Så trött på mina ord och min historia. Fattar inte vad jag gett mig in i. Men det har jag ju gnällt om tusen gånger, så vi sätter punkt här va?

Här kommer den, punkten! PUNKT!

3 februari 2017

HÄLJ! Närå!

Nu börjar helgen! Eller nej det gör den inte för jag jobbar även imorgon, men DÅ börjar helgen. Kan man säga, eftersom jag är ledig från jobbet för att gå på mormors begravning på måndag. Katolsk begravning. Vad innebär det? Tänker rökelser och så. Undrar lite om... huvudbonad? Måste googla. En annan gång, nu är jag nämligen stressad för att jag är sen till förskolan. 

Sak som får mig att skratta rått i min ensamhet: föräldrar som är två och som ibland blir ensamma när den andre föräldern tex åker på en resa med jobbet i typ fem dagar. Vilken jävla utmattning de tycker det är, det här med livet och logistiken. Ba GUUUD jag ska BÅDE hämta och lämna, så SJUKT tufft? Eller ringer upp sina släktingar för avlastning pga det går nästan inte ihop sig alls. Tänker de. Och jag skrattar i mjugg. Heter det ens så? 

På tal om föräldrar förresten. I onsdags kom min gulliga mamma och käkade vardagsmiddag och spontan-sov-över. Så himla lylligt inslag i veckan! Älskar min mamma. 

Nu dags att hämta mitt gulliga barn. Som säger NEJ och STOPP i var och varannan mening nu för tiden. Förra helgen lyckades han göra ett gräl av den ENORMA KRÄNKNINGEN att jag lånat en bil och vi skulle till fjärilshuset i Haga. Fatta så synd om honom när han ville till Naturhistoriska museet faktiskt. Insert fake compassion. Hehe. Aja, hej och trevlig helg på er!